Ibland känns det som om januari saknar dagar.

Det mesta blir en sörja som flyter ihop, en grå kaskad av tid man behöver vada sig igenom.

Men så springer det fram ljus ur springorna. En blek sol vid horisonten. En vind som strör plusgrader över den frusna gräsmattan. Långsamt vrider sig den gamla planeten mot värmen, solen, ljuset.

Vi går mot ljus, även om, och kanske främst när, det inte känns så.

Mjällbys episka femteplats 2020 har tonat ut. Den allra sista tonen hänger ännu kvar, också sedan musikerna lagt ner sina fioler och publiken har rest sig och gått hem. Det är en klang som kommer leva vidare i hjärtat på alla dem som var med.  2020 kommer bli ett år att minnas, som det kommer talas med kärlek om runt om i trädgårdarna på Listerlandet också om tio, femton och trettio år.

Men det är också vad 2020 är när detta skrivs, bara några veckor in på 2021; ett minne, ett soldränkt och ljuvligt minne för alla som var med och som en gång pantsatt sitt hjärta åt Listerlandets Landslag.

Nu väntar en ny verklighet, en ny säsong, nya förutsättningar. Det som skedde igår betyder både allt och ingenting.

Det är trots allt svårare att etablera sig i Allsvenskan än att chocka alla och göra en grym säsong. 

Men redan i oktober förra året talade Christian Järdler (då assisterande, nu huvudtränare) om att det krävs att förändra och förbättra spelet 2021 i jämförelse med 2020. Många höjde förvånat på ögonbrynen då. Varför förändra något som gått bra? 

Därför att fotbollen är allting annat än statisk. Det går inte att förvalta i något som hela tiden är i rörelse. Skulle Mjällby spela på samma sätt 2021 som man spelar 2020 skulle man aldrig någonsin sluta femma. Man måste förändra, förädla, förbättra. Samtidigt är det reglage man behåller justera. Man behöver inte bygga ett helt nytt kraftverk eller ens installera nya reglage. Men man behöver finjustera och kanske mer därtill i vissa segment.

Jag läser också att spelarna tillbringar mer tid tillsammans så här i början av 2021 än man gjorde under 2020. Det är viktigt för alla grupper men kanske är det extra viktigt för en grupp som Mjällby som ju är erkänt stark och där den inre slagstyrkan i gruppen förefaller ligga på en helt annan nivå om man jämför med många andra lag.

Man har levererat på väldigt hög nivå (vunnit Superettan, slutat femma i Allsvenskan) oavsett vilken tränare man haft. Det vittnar om en gruppdynamik och laganda utöver det vanliga och det är också en del av Mjällbys framgång de senaste åren. Den inre kraftsamlingen som spelarna gjort och gör, tillsammans.

 Man har spelat varenda sekund av säsongen för sig själva, för bygden, för klubbmärket, för historien, för stoltheten. Till och med när det var som mest turbulent runt Lantz så gick Jacob Bergström ut och sade att givetvis spelar vi även de sista matcherna (där Mjällby var grymt starka) för tränaren.

De vittnar om en inre och solidarisk moral, en lagkänsla som är närmast unik i Sverige.

Och visst har januari dagar. Det främsta beviset för det är att det snart är februari. Och snart kommer våren. Och tänk om vi alla då skulle få samlas på Strandvallen följa Mjällby på plats. Det är vad jag hoppas mest av allt för er supportrar. 2020 är ett vackert minne, ett varsamt leende i ögonvrån.

Nu är det 2021 som gäller.

Nu kör vi.

Marcus Birro