Jag stannade bilen och blev ur.
Solen höll på att gå ner bakom kullarna en bit bort. En vattenspridare sköt ut sin draksvans av vatten över fälten.
”Så det här är Listerlandet, tänkte jag, varför har ingen sagt att det är så vackert? Eller varför har jag inte lyssnat?”
Det här vackra landskapet formar några av de värdigaste människor jag träffat i mitt yrkesliv. Jag fick vara i Mjällby från juni 2020 till om bara några dagar. Men jag räknar inte de här mötena eller erfarenheterna i tid.
Mjällby är tidlösa. Jag kommer för alltid bära en droppe gulsvart sol i mina ådror.
Igår var jag på Djurgårdens träningsanläggning för att i ett annat sammanhang intervjua Hjalmar Ekdal.
Det tar två minuter så kommer en man i Djurgården-tröja fram.
Han är från Sölvesborg och vill snacka Mjällby och om människorna jag talat med i Jag Är Mjällby-Podden under den här tiden.
Så är det med sol. Den känner inga gränser. Den bara strålar. Folk som älskar och vill snacka Mjällby finns överallt.
Jag möttes av en viss återhållsam respekt första gången jag kom till Hällevik. Jag möttes av en stilla förväntan, en väldigt befriande känsla av ” Jaha, och vem tror du att du är då men varsågod och bevisa om det du säger är värt något”...
Så jag fick en chans. Och jag tog den. Men det är i den ordningen. Alla människor jag mött såg mig som den jag är, inte som den de trodde jag var eller kanske hade läst att någon annan hade sagt att jag var…
Jag kan ärligt säga att jag tror Mjällby givit mig mer än tvärtom. Men kanske kan alla historier från eldsjälarna i klubben som jag bjudit in till i podden leva vidare som en varsam påminnelse om att vi aldrig får ta de tysta hjältarna för givet.
De är värda att lyftas. Varje dag.
Jag stod länge intill bilen och såg ut över landskapet. Huden gnistrande ännu svagt av saltet från det ljuvliga havet vid Hanöhus.
När jag sluter ögonen ser jag mig själv i strandbrynet med de azurblå vågorna rullandes över mina fötter.
Var rädda om det ni har, Mjällby.
För det är värt mer än allt.
Jag satte mig bilen och åkte iväg.
Men om man vill kan man ändå se mig stå där, vid fältet, med slutna ögon. Och med mig har jag en liten bit av det som gör er unika.
Tack för den gåvan.
/M
