Folket bygger landet, sjunger älskade surgubben Ulf Lundell.
Så är det ju. Folket lever för det mesta sina liv utanför tullarna, långt från maktens olika centrum, långt från de stora städernas glittrande innerstäder.
Folket sitter uppe i uselt möblerade tvåor och räknar tallarna från balkongen.
Folket drömmer hårt och länge om att det ska lossna snart, på alla plan, privat, i kärleken, i livet, för favoritlaget.
Folket går till Strandvallen och ser Mjällby spela fotboll. Folket står i den saltstänkta blåsten i Hällevik. Därifrån ligger allting annat långt borta. Västerbron, Stadshuset, Södermalm…
Orter och namn som klingar som klockspelet pinglar ovanför ett övergivet sommarhus…
Varje jag samtalar med människor från Listerlandet slår jag av några saker. Det händer varje gång jag är där och det händer egentligen oavsett hur jag mår. Jag märker av en subtilt pulserande glädje. Det är som själva mötet i sig är själv genererar en värme...
Jag har levt de sista tio åren av mitt liv i Stockholms innerstad och tagit den världens sätt att närma sig sina medmänniskor för given. På Listerlandet är det annorlunda. Här är människors som varsamt öppnade böcker. De ler, de tar i hand, de kommer fram och vill växla några ord, de vill tacka för något jag skrivit, och jag slår ner blicken, skäms nästan, inser så klart att jag inte är värd allt det där berömmet, den där värmen som slår emot mig. Men det är som om de förstår att man växer själv genom att se andra.
Sveriges idrottsliga hjärta är inte alltid rött. Det kan vara gulsvart också. Det kan pumpas runt med hjälp av en salt doft från havet bakom Strandvallen. Det är folket som bygger landet. Det är människor långt utanför tullarna som får idrotten att sjunga och gunga, som får hjärtan att resa sig upp i en slags seger över döden som döden kommer till oss i medelåldern, som leda, apati, vanans oerhörda makt.
När jag sluter ögonen kan jag fortfarande se Strandvallen i skräckfilms-dimman från havet, se den sjuda, spraka och nästan lyfta från marken, som ett rymdskepp. Jag inser att kraften och kärleken som sjuder där är samma kraft som jag älskar att uppleva när jag är på Stadio Olimpico i Rom eller San Siro i Milano.
Världen ligger inte bara i Rom eller i Milano.
Världen finns i Hällevik också.
Hur matchen gick? Mjällby fick stryk.
Men Mjällby FÖRLORAR aldrig. Det finns en nyansskillnad här. Man kan åka på ett nederlag eller rent av få stryk, men jag har aldrig sett Mjällby förlora någonting alls under den tiden jag fått vara i klubben.
/Marcus Birro
