Fotboll handlar nästan uteslutande om lidande. Ändå står vi där i våra tröjor, i strama led, på väg till den där märka källan. Vi älskar lidandet. Av en enda anledning. Hoppet bor där också.
Hoppet bor vid nästa källa, nästa mörker.
Ibland händer det att lidandet bryts av en strimma ljus över natthimlen. Som en värja av gryningsljus över himlen.
Att älska fotboll är att alltid leva i revanschen. Oavsett om man blivit utsatt för något eller inte. Man lever alltid i revanschen.
Den vackraste revanschen är ändå den när man reser sig upp efter att man trillat i gruset och känt svinens klack i nacken. När man legat fet och svettig, sjuk och full i en gränd med isregnet innanför jackan. När man haft kronofogden i hasorna, aldrig några pengar, och döden som en tequila-mask i flaskan.
Jag minns en spritdränkt kväll i Neapel i början av 00-talet. Jag var på besök hos min brorsa som bodde där då. Vi satt i en hotellfoajé och drack och såg Italien möta Sverige i en träningsmatch. Gattuso gjorde mål och vi jublade där i soffan.
2006 var han en av hjältarna som reste över Alperna (i ett av världens mest hatade landslag) efter Calciopoli och såg till att Italien vann VM i fotboll. Gattuso är knappat en av de bättre fotbollsspelarna jag sett på en plan.
Men Gattuso är en del av en tidlös era, en oumbärlig och nödvändig del av all idrott. Han är ett bultande hjärta på två ben. Han är bättre än sig själv. Han är mer än en slitvarg. Han är en hel arme av vargar helt på egen hand.
Jag tror att hans främsta uppgift under den magiska sommaren 2006 var att klappa hårt i händerna och mana på sina lagkamrater. Kanske slog han en och annan passning till dem också. Men redan under VM 2006 var Gattuso den vackra länken mellan det briljanta snillet hos Marcello Lippi och spelarna. Han var bron mellan förstånd och passion. Han var elden i mörkret för många av de andra spelarna. Han gjorde deras utsökta fotbollskonst möjlig genom att slå undan allt sly på det centrala mittfältet.
Efter VM-finalen 2006 satt han i kalsongerna i italiensk teve, halvpackad och skön, och bara briljerade. Han erkände att Italien aldrig skulle ha vunnit om det inte vore för det där som hände i maj 2006, när hela den stora skandalen om mutor, uppgjorda matcher och skit vevades upp i hemlandet.
En sann krigare är som bäst under hårt motstånd. Mjällby är en klubb som kryllar av den här sortens krigare. Inte bara i matchtröja på plan (även om Carlos Gracia) är Sveriges just nu bästa försvarsspelare utan det är en anda som genomströmmar klubben, en kämparanda som hela tiden vill ta ett steg till när de flesta andra runt omkring redan stannat av eller börjat göra gjort det bekvämt för sig.
Mjällby älskar när det är obekvämt. Mjällby älskar det höstliga, sneda regnet över Strandvallen och jag törs lova er att nästan inget annat lag älskar Strandvallen som Mjällby älskar Strandvallen.
Mjällby har 2021 förfinat det allra värdigaste och allra mest unika med Mjällby och därför är nu Carl Johan Eriksson bara en halvlek från det tjugo år gamla rekordet i antalet hållna nollor i rad, som nu innehars av herr Svensson i Halmstad från 1999-2000.
Tvåa på den listan är för övrigt Listerlänningen Mattias Asper. Under matchen mot IFK Göteborg kan alltså Mjällby slå det rekordet. Skillnaden mellan Mjällby och Malmö och Halmstad var att båda de lagen var topplagen när de slog sina rekord.
Vilket bara skulle göra Mjällbys prestation ännu mäktigare.
Det var länge sedan jag påminda folk om det men nu är det dags.
Mjällby AIF är på riktigt.
/Marcus Birro
