För mig handlar arbetet med svensk fotboll om ett arbete med människor.
Människa först, allt annat sedan.
För mig handlar detta arbete primärt inte om resultat, tabeller eller antal gjorda mål.
Som när jag träffade ”Gubba-ligan” på Strandvallen för en tid sedan. De tysta, åldrade männen med sina verktyg som sköter om planen efter varje match. Jag fylls fortfarande av ett stor och innerlig respekt när jag tänker på vilken gärning de utför regelbundet och återkommande.
I veckan lade Mjällby ut fina bilder på Strandvallens gräsmatta med den retoriska frågan, Är detta Sverige bästa naturgräs-plan?
Jag har inte varit på alla men jag har varit på en hel del. I veckan var jag i Halmstad och den var inte i närheten av lika fin, och det räckte att se Friends gräsmatta på teve under Sverige-Grekland för att konstatera samma sak om den åkern…
Svensk fotboll byggs underifrån och byggs alltid av människor som gör ovärderliga insatser utan ekonomisk ersättning. De är varje klubbs egentliga ryggrad och är själva anledningen till att Mjällby som klubb, som historia och som dröm om framtiden, står upp och möter svensk fotbolls blick varje morgon.
Hjärtan. Drömmar. Mål. Planer. Motgångar. Återkomster.
För mig handlar arbetet med svensk fotboll om dedikerade människor som kärleksfullt plöjer ner sin tid och sin kärlek i klubben de älskar, som gör det för att deras stora passion dräneras utan dem, för att de insett att deras enorma kärlek aldrig kan värderas.
För mig handlar arbetet om svensk fotboll om att resa till Mjällby, Degerfors, Borås, Varberg och Halmstad. Arbeta med människo utanför tullarna, i de små orterna, de korta gågatorna som prickas av små lampor från Ikea från varje fönster.
Vanligt folk helt enkelt.
Människor utanför radarn.
De är mina syskon.
Det handlar om att få sitta en stund i solen på Strandvallen och höra surret i hjärtat från sånger som sjungits här i decennier, oavsett serie, oavsett resultat, oavsett om det är Malmö FF eller Tvååker som står på andra sidan.
Varje morgon kräver sin ryggrad och sin innerliga blick i spegeln. Varje morgon kräver att supportrar och ideella krafter tar sitt solidariska ansvar och jag kan ärligt säga, efter att ha arbetat heltid varje dag med svensk fotboll sedan 2017, att allt detta knappast är vackrare ordnat än just i Mjällby.
Det finns något djupt solidariskt i att komma till insikt om att de här människorna jag skildrar i texter och intervjuer i Studio Allsvenskan eller i Jag Är Mjällby-Podden är som jag, slåss på samma sätt som jag med värdighet, återkomst, kärlek, tröst och sammanhang.
Mitt gärning numera är att äntligen skildra andra, lyssna mer än jag pratar, skriva om andra hjärtslag, skildra och formulera andras drömmar. När jag gör det, blir också jag tydlig. På ett helt nytt sätt.
För mig handlar arbetet med svensk fotboll om livet självt…
Det livet har ett extra hjärta som slår i min bröstkorg.
Var rädd om det ideal hjärtat som sår i Mjällbys kropp.
Ta de aldrig för givna.
Visa alltid att ni uppskattar och högaktar det de gör.
/Marcus Birro
