Just idag, för 99 år sedan, föddes Nils Liedholm. En av de största ambassadörerna för Sverige som någonsin funnits. Jag var i Rom när Nils Liedholm gick bort.
Det var som om hela staden släcktes ner. Gator, vägar, gränder, människor.
Sorlet stillade sig. Människorna, till och med turisterna som det verkade, drog ner en aning på tempot. Kyrkorna fylldes av folk som ville tända ljus för en människa de aldrig träffat ansikte mot ansikte. Ändå grät dem. Ändå kändes det som om en nära vän gått bort.
Varje år sedan dess minns och hedrar man Liedholm på ett sätt som Sverige, hans eget land, inte kommer i närheten av.
Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småsint av oss.
Vi är inte så mycket för att titta bakåt. Kollektivt är Sverige ett frustande tåg som ökar farten i kurvorna. Framåt! Vi klättrar på varandra för att hinna först fram till förarhytten för att titta ut på vägen och spåren som leder framåt.
Det som varit är vi inte särskilt intresserade av.
Jag tror det finns en risk att vi fartblinda. Vi blir nutids-barbarer. Vi tror att vår lilla plätt av utmätt tid är den viktigaste för alla alltid.
Sedan flera år har jag helt slutat att följa nyhetsrapporteringen. Jag ägnar min begränsade fritid åt återhämtning, läsning, löpning och att längta till Italien.
Men en sak läckte igenom mitt filter. Det var en kvinna som sade att hon tröttnat på att ”bekräfta människor.” Hon hade slutat att se människor i ögonen på tåg eller på stan för att hon inte vill uppmuntra bekräftelsen av en annan människa.
Till min bestörtning blev hon hyllad som en förkämpe.
Jag begriper inte riktigt det där. Jag försöker bekräfta varenda människa jag träffar, inte för deras skull, utan för min egen. Jag blir en något bättre medmänniska om jag orkar le mot någon jag inte känner men som befinner sig i samma ösregn som jag, inbillat eller verkligt.
Jag tror inte vår tids utmaningar handlar om att vi ser varandra för mycket, utan för att vi överhuvdtaget inte ser varandra. Och när vi gör vi det ser vi vår medmänniska som en kon att runda, ett par axlar att klättra över, för att ta oss förbi.
Det är samma sak med att minnas och hedra människor som gått före.
När vi mins och ärar människor som betytt mycket för en fotbollsklubb så hedrar vi öven oss själva. Vi gör det inte för att förvandla människor till myter men vi gör det för att ära sammanhanget som vi inser att vi är en liten del av.
Det är därför vi alltid bör ta oss tid att vårda minnet av spelare som gått före. Det är därför jag kallar David Löfqvist Il Capitano. Det är därför Mjällby tog mig och kollegorna på en biltur förbi stora Mjällby-personligheters hus när vi var där. Det är därför vi bör ha överseende med att en Peter Antoine är stökig och det är därför vi varje vecka bör tacka ledare, spelare och andra för deras arbete i Mjällby AIF.
För övrigt är det ett enormt nöje att se Mjällby-solen stiga över den svenska fobollshimlen igen efter matchen mot Malmö. Alla snackar Listerlandets Landslag igen.
/Marcus Birro
