Tio omgångar kvar. Känns som om Allsvenskan drog igång härom dagen. Men här är vi. Med tio omgångar kvar…
Nu handlar det om att slita av sig alla skygglappar och faktiskt även låta de vackra drömmarna byta hjul i depån. Nu handlar det om självrannsakan, självinsikt och att återgå till fotbollens mer proletära egenskaper.
Det handlar INTE om att byta taktik eller något sådant. Det handlar om att renodla de grundläggande hörnstenarna som finns i varje anrik fotbollsförening. Vad gör Mjällby till Mjällby? Hur har man gjort tidigare i liknande situationer?
I medgång älskar alla dig, så många flottiga händer vill vara en del av dina axlar och din midja när du vinner. När du förlorar är de borta med vinden. Hela samhället är uppbyggt på det rätt otrevliga sättet.
Att älska sin klubb i motgång är en suverän och enastående konstform och Mjällbys supportrar har definitivt lärt sig den konsten genom åren.
Jag kan en del om att stå på botten av tillvarons trampade jordgolv. Jag vet att det är tufft. Men jag har lärt mig att om man vågar möta spegeln utan att kisa, utan att filtra, utan att ljuga, utan att komma med undanflykter så upptäcker man strax två saker. Självrespekten återvänder. Och det går att förändra sin situation. Det går att möta sina svagheter och bli stark av det. Det går att renodla det som är vackert i allt det svarta. Det går att hacka sig fram till det som glittrar.
Vad Mjällby nu behöver är sina supportrar. Låt gammalt groll vila. Låt schismer, tyckanden och alla åsikter vila.
Att stödja sitt lag i medgång är en enkel match. Alla älskar en vinnare. Men att stå upp för den man älskar när det blåser snålt, när det är tufft, när allting går emot, det är då man visar om man är en innerlig människa med själ eller om man är något annat.
Jag brinner för att visa människor som står mitt i stormen respekt. Det kan vara mediala eller andra stormar.
Jag vet att sanningen knappt ryms när det blåser som hårdast. Jag vet att alla bara försvinner. Jag vet att suckarna blir till korpar som sitter på tusen telefonstolpar och kraxar sitt mörker.
Men tro mig.
Det finns inga som begriper allt detta bättre än Mjällby själva.
Tålamod men beslutsamhet. Stolthet och självinsikt. Och så lite proletär enkelsårighet mitt i allt det där.
Tillsammans med allt och alla på Listerlandet, tillsammans med fansen, kan och kommer Mjällby resa sig ur den här situationen.
Tio matcher kvar. Tio utmaningar. Tio hjärtan att erövra.
Det är nu det börjar.
Är du med?
/Marcus Birro
