Desperationen strålade från raderna.
Han var överlycklig över att få chansen att äntligen få se Mjällby igen.
Det var inget om att gå väg på match eller ta sig till arenan.
Det var om att komma hem.
Precis så mäktigt är det för många av oss. Passionen och kärleken till arenan, laget, sammanhanget.
Vi är hemma där.
Jag ska försöka ha lite ledigt nu. Italien vann EM och jag gläds så oerhört av att så många människor tagit chansen (väldigt många från Listerlandet) att höra av sig och gratulera mig till det guldet.
Som om det var jag som vann. Fast det var det ju...
Det är ju så kärleken till laget, landet, klubben fungerar.
De är våra ambassadörer.
När Italien vinner är det jag som vinner.
De återupprättar mina drömmar, tar min sorg och mitt liv på allvar.
Nu förstår ni kanske också varför jag alltid valt att kalla Mjällby för Listerlandets Landslag.
När Mjällby vinner, vinner ni också.
Sommaren är en slags limbo. Man lever i en väntan som aldrig riktigt tar slut.
Man märker knappt att det skymmer allt tidigare på kvällarna. Man låtsas inte se att träden fäller sina döda löv redan nu. Hösten ryms i skuggan av allting vi gör. Vi sitter vid våra stränder och knäpper bort myror från våra kex och filtar. Vi härmar andra människor som i sin tur lärt sig att se lugnt på världen. Vi gör vad vi kan för att smälta in. För att vår skräck inte bara ska vara vår egen, ensamma skräck.
Jag såg en bild av mig själv från 1988 igår. Jag var femton år då. Jag satt med fötterna inåt, som Thåström. Jag hade en taffligt ditsydd italiensk flagga på jackan.
Det är över trettio år sedan. Fotot hade liksom tappat alla färger, trots att det var svartvitt från början. Det kunde lika gärna ha varit taget 1975 eller 1912. Så är det att bli äldre.
Man förblir den samma men allting annat runt omkring en har rusat vidare, bort, förbi. Det bor en trygg känsla av hemkomst i melankolin och för oss nostalgiker kan åldrandet aldrig bli en chock.
På något sätt rör sig världen hela tiden framåt, också när det känns som om allting fallit till botten, som dammet i en grav. Ingenting står still. Våra liv är hastiga moln på den där himlen. Gör något vackert och storslaget med ditt liv innan det är försent.
Vi ses på Strandvallen i augusti, efter några veckors ledighet.
Var rädda om er.
Forza Mjällby.
/Marcus Birro
