Vi rör oss igenom tåget i motsatt färdriktning. Vi sätter oss vid filmiskt dukade bord och funderar på om inte vårt hjärta borde slå ner på takten och lära sig språket i någon av alla de städer, orter och människor vi besöker och lämnar.
Vi har alla flera hemkomster i oss. För min del är det Italien, Rom, Venedig, Vicenza, Florens, majsfälten i norra Italien, eldflugan som blinkar och visar vägen på grusstigarna i den varma sommarnatten där jag gick som barn.
Italien är mitt andliga hemland. Jag längtar dit konstant, lågfrekvent, som en radio som står på i ett annat rum och spelar dina favoritsånger på exakt rätt volym.
Men det är också Göteborg, min hemstad som jag besökte i veckan och som skimrar som ett flagnat, upphittat vykort när jag zick-zackar över Göta Älv med båten tillsammans med min son och mina föräldrar.
Nyss stod jag här svartklädd och salongsberusad. Sedan en snabb blixt, en blinkning bara, och jag är snart femtio och sitter på överdäck med min son och berättar om hamnen, om Eriksberg, om Majorna, om allt det där som svartvita skuggor till historier för min son.
Jag minns min egen fars femtioårsdag. Nästa år fyller jag själv.
Den vetskapen fyller mig med ett varsamt vemod och en otrolig förunderlig känsla av overklighet.
Norrköping var den första stad som var snäll mot mig. Mest beroende på att jag slutade kröka när jag flyttade dit och började vara snäll mot mig själv och mina medmänniskor.
Jag kommer alltid älska Norrköping för den lätt skeptiska chans som staden gav mig och som jag faktiskt tog.
Mitt liv blomstrar och fick nya skott där.
Ett nytt ställe att vara hemma på är Listerlandet. Det är något med fälten, med den låga solen, med stranden, det grunda havet, människorna jag träffar i Mjällby, på Strandvallen, överallt.
När jag kliver in på Listermacken för att köpa en kaffe och en hastigt inslagen ostmacka känner jag mig inte som en främling. Det är inte för att folk känner igen mig. Det är för att de INTE känner igen mig. De behandlar mig med respekt helt enkelt. För att jag är jag.
När jag ligger som en lätt åldrad sköldpadda i havet intill Hanöhus och guppar i det salta vattnet stillar sig den där motorn. Det känns som om jag är hemma. Jag upptäckte denna vackra pärla till plats så sent som för ett år sedan men alla ni som kommit fram till mig på Lister, i Sölvesborg, på Strandvallen, i Karlshamn, på stranden, på golfklubbens restaurang, och berättat hur glada ni är att jag är i era hjärtans klubb, ni ska veta att det är en ära och en innerlig glädje att få vara en liten del av er verklighet.
Jag sitter länge i den ljumma sanden och lyssnar på vågorna som sköljer upp över mina fötter. Varje våg slår samma slag som mitt hjärta.
Jag sluter mina ögon.
Det låter som en hemkomst.
/Marcus Birro.
