Kärlek handlar mycket om ritualer. Hur många spelare är det inte som alltid ska vara sist ut på planen, som sätter den ena skon framför den andra när de kliver in på gräset, som sträcker armarna mot skyn och läser en bön, eller som alltid sätter på höger benskydd före det vänstra.
Även som supporter har man sina kärleksritualer. Man vaknar tidigt på matchdagen, är både uppspelt och fokuserad, kroppen känns både förväntansfull och lätt, som om man skulle vilja trycka på världens största runda, röda knapp och bara stanna världen.
Att ta fotboll på allvar är att ta människor på allvar och vi tar inte människor på allvar förrän vi på allvar förstår att varje människas hjärta rymmer både konst, litteratur, kärlek, tro, hat, sorg och smärta
Jag hörde nyligen en intervju med den oefterhärmlige Hasse Larsson där han fick frågan om den moderna fotbollen. Larsson var inte till sig av extras direkt. ”Ibland tycker jag de krånglar till det lite mycket i onödan. Det handlar trots allt om att göra ett mål mer än motståndarna.”
Jag älskar det där.
Även om jag också älskar att lyssna på när Christian Järdler briljerar (och den killen kan tusen gånger mer om fotboll än jag) med allt han ser och kan lära sig av statistik, så finns det något befriande i att låta hjärtat läsa kärleksfull amok lite då och då.
Ibland vill man skrika:
Sluta lägg fotbollen i en omkullvräkt stol. Sluta förvandla fotbollen till matematik för genier. Stäng omvägen via hjärnan. Låt hjärtat tala. Låt sångerna ljuda. Låt passionernas fönster ställas på vid gavel. Låt halsdukarna hänga ut. Låt fanorna vaja för vinden.
Men givetvis är det så att sanningen ligger mitt i mellan. Därför är Christian Järdler en av Sveriges bästa och viktigaste fotbollstränare. Han har en sällsynt och vacker förmåga att kombinera både hjärta med taktiskt snille.
Idag fredag rullar för övrigt den stackars Skodan mot Listerlandet igen.
Ser fram emot det, kaa...
Marcus Birro
