Det är läskigt att bli äldre. Man anar det inte förrän det är försent. En morgon när man slår upp ögonen är allting förändrat. När hände det? Vet inte. Hur kunde man missa det? Ingen aning. Plötsligt är de spelarna som alltid varit där inte längre kvar. Paolo Maldini, Alessandro Nesta, Ronaldo, den äldre. Totti, Zanetti.
Allting kom smygande. Först var spelarna plötsligt yngre än en själv. Sedan började löjligt unga domare dyka upp och den senaste spiken i gubbkistan är att tränarna är yngre än en själv. Eller när storspelarnas SÖNER (Chiesa) plötsligt dyker upp…
Herregud, när hände allt detta?
I dag startar EM i fotboll. Några av mina allra mest gastkramande sorger och himlastormande lyckorus är kopplade med fotboll. Det jag upplevt i fotbollens namn är inte frikopplat från övriga livet. Mina barns födelse ligger bara strax före Italiens VM-guld 2006. Exakt så banbrytande och himlastormande är kärleken för många av oss.
Sommaren 2000 var det också EM. Minns ni semifinalen mellan Italien-Holland? Vilken galen match! En av de bästa detta årtionde. Zambrotta utvisad i första halvlek. Två missade straffar under ordinarie tid för Holland.
Tottis magiska chipp och den store Toldos sagolika räddningar. I finalen gjorde Delvecchio 1-0 för Italien och strax före slutet kommer Del Piero fri men missar. Strax därefter har Frankrike kvitterat och övertiden blir en formsak. Anders Frisk dömer.
.Jag sitter i ett hörn på italienska föreningen i Göteborg och gråter. Det är varken första eller sista gången.
2002 sitter jag på en annan restaurang nära Linnégatan och ser Sydkorea (och domaren från helvetet, Moreno) skicka hem Italien.
Det är plågsamt. Det är som att skära i ett infekterat sår. Hela Sverige skrattar. Alla hatar Italien. Jag sitter ensam hemma framför en taskigt upptinad fiskgratäng och en starkbärs och försöker glömma eländet.
2004 blir det ännu värre. Italien spelar ut Sverige efter noter men lyckas inte punktera matchen och sedan kvitterar Zlatan med ett fullständigt galet vackert mål. Min mobil fylls av inkommande hat. Det är som att öppna kranarna till hela världens avlopp.
Sedan spelar Sverige-Danmark 2-2 och den skiten har jag inte gömt ännu.
2006 går i sorgens tecken. Jag är med om att förlora två små för tidigt födda barn och när VM börjar är jag för sönderslagen för att få ihop bitarna.
Jag lider mest.
Men så sker något mycket märkligt. Jag lägger över min sorg i det där landslaget. Gli Azzurri blir en ställföreträdande bön. Deras (som är min) seger hjälper mig i min sorg. Jag och Gud har sagt upp bekantskapen. Tror jag. Men med ett snett leende har han rört sig närmare mig i soffan utan att jag märkt det.
Italien får revansch på hela världen. Italien vinner VM och det har inte gått en enda dag sedan den där magiska natten den 9 juli 2006 som jag inte tänkt med varm, solidarisk kärlek på det där laget. Italien 2006 är tusen sagor. Grosso. Tottis straff. Del Piero som kommer fri i semifinalen på exakt samma sätt som 2000, under samma villkor men den här gången...Ja, den här gången... sätter han bollen högt upp i nättaket.
Så ser fotbollens magi ut.
Som Materazzi i VM 2006. En blindgalen benknäckartyp som kommer in och blir en svan framför hela världens ögon. Eller som Fabio Grosso, en man som spelade i division tusen (typ) för sju år sedan och en magisk kväll i Berlin 2006 slår in en avgörande straff i en VM-final.
Jag älskar sådana sagor eftersom det berättar för mig att det finns hopp, att också mitt liv kan tändas upp plötsligt av en gåva, en bön, eller bara en tanke. Att också mitt liv kan ändras i grunden och börja tindra. Jag tror vi behöver sagorna som flyktplaner ur tristessen.
Det är inte bara sagolikt, utan också magiskt och underbart.
Ikväll tänder vi lyktorna och sätter oss tillsammans och tillrätta på verandan och väntar in de där miraklen.
/Marcus Birro
