”Vi är bönder -Va fan e ni?”
Jag har sett banderollen på ett magiskt fotografi nere på Strandvallen. På fotografiet ser man några Mjällby-supportrar som stolt bekräftar detta vackra faktum för världen.
När Totti blev beskylld för att vara korkad (mest baserat på att han blev blyg i intervjusituationer och talade en väldigt utpräglad dialekt) samlade han ihop alla skämt om hans påstådda dumhet och gav ut en bok med dem.
Allt överskott skänktes till välgörenhet.
Hur dum är man då?
Snarare mer varmhjärtad, solidarisk och med en välsignat stor dos självironi. Det där älskar jag. Människor som alltid tar det de gör på ett nästan högtidligt allvar men som också kan garva åt att de tar det de gör på ett högtidligt allvar…
Mjällbys identitet handlar väldigt mycket om att man inte är som alla andra. Och vem vill egentligen vara som alla andra? Är det inte redan fullt på den där planhalvan? Varför försöka bli något som andra redan lyckats med att bli och vara?
När jag ser fotografiet av supportern som håller på banderollen där det står ”Vi är bönder- Va fan e ni?” ler jag. Men jag ryser också av välbehag. Det är detta som är grundstenen i Mjällby AIF.
Det är detta raspfälts-gula utanförskap som utgör själva bensinen i den episka farkost som är Mjällby.
Man ska vara stolt över sin särart. Man ska slipa den till ett svärd som skär igenom vilka skuggor och motgångar som helst. När det sedan börjar kränga så vet man varifrån man kommer, man vet vem man är, och vet man det kan man vakna varje morgon och fortsätta rakt fram med ryggen rak oavsett allt och oavsett alla.
Jag har arbetat dagligen med svensk fotboll sedan 2017. Jag törs lova er att det inte finns många andra klubbar som kommer i närheten av Mjällby när det gäller att, mitt i den storm av stålar, yta, själalöshet och brist på ursprung och lojalitet som är den moderna fotbollen, värna om sitt eget exklusiva sammanhang och sin historia.
Mjällbys exklusiva historia, dessa rötter, är inkluderad sådana. Om MAIF är ett träd löper rötterna genom marken på Listerlandet och Blekinge och man inkluderar människor i sin exklusivitet.
Mjällby är så långt ifrån ett ”varumärke” man kan komma. Man kan ännu ana vinddraget av en tid när fotbollsspelare rökte en cigg i paus, drack en bärs efter match och hade ett jobb vid sidan av. Det är en tid som nästan helt gått förlorad i den moderna fotbollen.
Det är som om föreningslivet spelat ut sin roll.
Men supportrar, för at återknyta till dem, älskar föreningsdemokrati och värderingar. Det visar de folkliga protesterna mot den nyss föreslagna superligan om inte annat…
I Mjällby lever folkhems-tanken kvar. Och mer ändå; den är en framgångsfaktor.
Mjällby minns inte bara sin historia och vilka man i grunden är. Man har gjort det till en framgångsfaktor.
Det är vackert.
/Marcus Birro
