Under fem år bodde jag vid foten av Västerbron.
Jag såg den från mitt vardagsfönster och de sista åren tog jag dagliga löprundor under eller på den. Bron är fantastisk men den är inte neutral. Du måste förhålla dig till den. Den kräver det av dig.
Högst upp på bron har förälskade par skrivit sina namn på hänglås och kastat nyckeln över räcket och ner i vattnet. Samma sak sker runt om i världen. Rialto i Venedig är en av de allra mest klassiska. Det är en vacker symbolik.
Men över samma räcke på Västerbron i Stockholm har också människor hoppat och tagit sina liv.
Vi lever i en tid som är skoningslöst ytlig. Den kräver att allting vi är och känner ska passas in i ett av två fack; det rent fysiska eller det psykiska. Men vår brist är en andlig brist.
Vår längtan är av andlig natur och kan aldrig stillas eller mättas av logik eller ägodelar. Både matematikerna och filosoferna har fel. Livet är inget tal som går att lägga i en matematisk stol.
Livet är så ofantligt mycket större än så. Därför blir skräcken också ofantligt stor.
Så vi snickrar på våra fasader tills de glittrar i solen. Men vi begraver våra hjärtan i ruiner och bakgårdar.
I veckans avsnitt av Jag Är Mjällby-Podden har jag samtalat med Jesper Johansson. Eller det är mer rätt att skriva att den gode Jesper samtalar lågmält med sig själv. Han sätter ord på det mörker som för inte så länge sedan hotade hela hans existens. Han sätter ord på det mörkret och det som sker då, mitt under samtalet, är att mörkret lösgör sig, som dimman en vårmorgon, och stiger mot himlen.
Kvar blir det friska gräset som man kan gå barfota i. Kvar blir en ny chans, en innerlig vilja att fortsätta leva.
Jesper hade ett hårt nystan av sorg och förtvivlan i sitt bröst och den knuten behövde han hjälp att nysta upp. Elitfotboll är en plats som genom historien sett rätt skeptiskt på den suveräna och utsökta förmågan att söka hjälp.
Att söka hjälp är alltid ett uttryck för en inre och oerhörd styrka, aldrig tvärtom.
Men det finns ännu världar där det ses på som en svaghet.
När Jesper bad om hjälp så fanns familjen, vännerna, sjukvården och Mjällby AIF där och hjälpte honom. Nu är han tillbaka som Players Manager och går leende genom innandömet på Strandvallen som vore det den mest självklara saken i världen.
Hans berättelse är en medmänsklig påminnelse till oss alla om hur oerhört bräckligt allting i vårt liv är, också vårt mentala mående, och att vi behöver lära oss mer om hur vi ser hur våra medmänniskor, vår familj, våra vänner och våra lagkamrater verkligen mår, innerst inne.
För det som ryms innerst inne är det som betyder något.
Tack Jesper för att du valt att berätta och på det sättet hjälper tusentals andra.
Tack till Mjällby för att ni låter mig vara med och berätta hans och er historia och skildra er värld.
Ta en extra kvart just idag och sträck ut en hand åt en medmänniska i er närhet.
Det kan vara en fråga om liv eller död.
/Marcus Birro
