Vad är egentligen frid? Hur beskriver man en känslan av lågmält men innerligt välbefinnande?
En del av oss har en motor i vårt hjärta. Den snurrar och stånkar i stort sett dygnet runt. Den motorn ha tagit oss väldigt långt, givit oss framgångar och är en anledning till att vi älskar att arbeta hårt och dessutom lyckas väl med det vi företar oss. Den motorn kan dock också gasa på även i nerförsbackar. Det är som om vi aldrig vuxit upp och ifrån vår kärlek till att åka bergochdalbana, och alla vet ju att det mest är läskigt uppför och som roligast nä de går nerför.
Jag är lycklig att jag sedan flera år lyckats bryta det där mönster. Sedan ett antal år bygger jag istället världen omkring mig. Resultatet är överväldigande. Jag har lärt mig så oerhört mycket om världen och mig själv under de här åren. Jag ser också vilken kraftkälla, vilken oerhörd kraftpark som mitt liv blir när jag läger all energi på att skapa, bygga och arbeta.
Jag tänker en del på allt detta under mitt möte med Peter Antoine. Det är en människa som aldrig gjort det lätt för sig, som alltid tagit den svåraste vägen fram. Vi möts en blåsig vårdag i ett gömt rum under huvudläktaren på Strandvallen och jag möter en både försonad och förbannad människa. Men hans bitterhet, som jag läst om och trodde var en del av honom, är bara en yta. Jag skrapar lite på den och Peer stålar ju. Han har haft det tufft i sitt liv men det har vi alla, på olika sätt. Jag får inte alls känslan av att han är bitter. Jag får en känsla av att han befinner sig i ett krig med sig själv, men också att han nog, innerst inne, kommit till insikten om att han aldrig kan vinna det kriget.
Det är därför han låter glad, stark och motiverad på rösten.
Vi behöver människor som Peter Antoine. Vi behöver inte tycka att allt de säger och gör är suveränt och genomtänkt. Men vi behöver, tror jag, ibland låta människor som faller utanför ramarna att göra just det, falla utanför ramarna. Vi behöver människor som inte är som vi och vi behöver dem av den enda anledningen, att de inte är som vi.
För ett antal år sedan gav jag ut en bok som heter Du är Christer Pettersson du också. Jag älskar den titeln. Den säger en del om hur jag vill se på mina medmänniskor och att jag vill känna och älska dem precis som de är, inte som jag vill att de ska vara.
Friden då? Jag tror att den ryms i ett enda ord. Hemkomst. När bilen rullar in mellan fälten på Listerlandet, när skyltarna med Hällevik och Mjällby dyker upp noterar jag att pulsen går ner. Mitt hjärta stillar sig. Hade man röntgat mitt hjärta i exakt den stunden hade man sett ett leende hjärta.
Det händer något med mig när jag är på Listerlandet, något starkt, något bra och angeläget.
Jag tillbringar några få dagar på Strandvallen på Lister och hela vägen tillbaka till Stockholm ser jag bilder av fälten, ängarna, havet, människorna, stämningen hos alla jag möter i klubben och jag känner en enorm tacksamhet över att jag är där jag är i mitt liv, och att jag får vara med och skildra Mjällbys historia just här och nu.
För även Mjällby och alla människor jag möter bär på något skimrande och glittrande bara man skrapar lite på ytan. Då strålar allting som solen.
/Marcus Birro
