Ungdomen är bortkastad på de unga” lyder ett av historiens kanske allra mest klarsynta citat. Rockgruppen Kent har en låt där de sjunger om sin ungdom, där de likställer den där tiden med att vara miljonärer. Det ligger en del i det. Filosofen Kirkegaard beskrev det som att man måste leva sitt liv framåt, men att man bara kan förstå det baklänges, i efterhand. Sant det också.
Att förbli ödmjuk i framgång är en hörnsten för en fotbollsspelare. Att fortsätta bygga, att vara stolt över det man åstadkommit men hela tiden vara medveten om, och fokuserad på, att framtiden skapas endast av ödmjuka hjärtan, är så oändligt betydelsefullt.
Att vara ung är att vara odräglig. Ingen jävel har varit ung innan dig. Det är ju så det är, så det känns.
Men det som kännetecknar varje riktigt stor fotbollsspelare är att de kombinerat sin kaxighet och sin talang men en lika stor dos verklig ödmjukhet. Ur denna ödmjukhet strömmar också träningsvilja, disciplin och tålamod.
Att utveckla och utbilda unga spelare är nödvändigt för varje klubb, även för en klubb som Mjällby. MAIF har en lång och fantastisk historia (Stickan Andersson är bara en av de verkliga eldsjälarna i Mjällbys fantastiska arbete med unga spelare redan på 80-talet) med att se, fasa in, utbilda och ge chanser åt, unga talanger.
Under min tid i Mjällby har det varit otroligt intressant att se hur långt tillbaka i tiden det goda arbetet med unga talanger går. Mjällby var bland de första och bästa i landet med att se och utveckla både människan och fotbollsspelaren redan från unga år.
När Stickan Andersson gästade Jag Är Mjällby-Podden kom han med en stor mapp med papper från både åttio och nittiotalet och när jag gick igenom det han skrivit och formulerat sig runt så var det som att lägga karbonpapper på nutidens sätt att arbeta med talangutveckling.
Mjällby har varit häpnadsväckande långt fram och tidiga i det här arbetet. Numera är den sortens innerliga arbete också en magnet för unga spelare från både trakten och lite längre ifrån. Mjällby har inte alla förutsättningar men har man de vassaste och bästa så när man väldigt långt.
Jag tror också Mjällby hem tiden behöver hålla ett lokalt och gulsvart ben i Listerlandets mylla. Det betyder något mer och större när en spelare kommer från orten, från bygden, från Hällevik eller i alla fall från Blekinge. Man kan nog inte bygga ett slagkraftigt allsvenskt lag över tid med enbart inhemska spelare, men man kommer försvinnas om själ och hjärta om man väljer att helt frångå att ha spelare från närområdet i klubben.
Jag tror till och med att en del av förklaringen till att spelare med lokal förankring varit så bra på att växa med uppgiften i Mjällby, är just att deras hjärtan är pantsatta på ett unikt sätt.
/Marcus Birro
