Läktarkultur är exakt just det, kultur.
Ingen skulle få för sig att mäta promillehalten på damerna som besöker Dramaten. Ingen ifrågasätter det högstämda och finlemmade i att någon går hårt i trägolvet och skriker repliker på en teaterscen. Då är kulturen, kultur.
Men när det handlar om fotboll vrids hela perspektivet.
Det räcker att se en enda minut från någon av Folkhälsomyndighetens presskonferenser för att förstå att väldigt många bildade människor enbart känner förakt för fotbollen, för vår innersta passion.
Jag har ett ben i litteraturens värld. Jag har skrivit och gett ut 22 böcker och kan en del om likriktningen, konformism och den skriande elitism som kännetecknar svenskt kulturliv.
Jag har mer än en gång blivit klappad på huvudet och rådd att ”sluta ägna så mycket tid åt att skriva eller göra podcast om fotboll.”
I veckans avsnitt av Jag Är Mjällby-Podden gästades jag av David Berggren. Han är en av de många eldsjälarna i vårt land som ger av sig själva och sin tid för att främja svensk läktarkultur. Hans passion för Mjällby är fundamental och hans kärlek till konstformen läktarkultur är makalös.
Han är mer än en eldsjäl. Han är en eld i sig själv.
Det han brinner för är en konstform som (under en normal säsong) är sådant vi som älskar att gå på fotboll får ta del av.
Därför förtjänar både han och svenska fotbollssupportrar att lyftas och uppmärksammas för det fina arbete de lägger ner.
Oftast får man enbart läsa om supportrar när det blir bråk eller någon tänder en bengal. Mer sällan (läs aldrig) får man höra om alla timmar i gymnastikhallar, alla sena kvällar med målningar, pensel, färger och planering. Nästan aldrig får vi en inblick i hur det går till att bygga ett Tifo från planering, grund och hela vägen till framträdande på matchdagen.
Mjällby är en klubb som drivs, leds och följs av passionerade människor. Passion behöver komma till utryck för att inte implodera. Man måste få skriva, skrika, måla, sjunga eller flagg-vifta sin kärlek för att den ska dela med sig, för att den ska bli mångbottnad och nå ut till andra.
God kultur fungerar så. Jag läser en dikt av en poet och dennes ord får mig att känna mig mindre ensam.
Jag blir sedd, tröstad och inkluderad.
Samma med fotboll. Jag går på en match och får vara en del av något mycket större, en del av klubbens själ, och blir delaktig i en ceremoni som syftar till att både visa och bekräfta vår kärlek till bygden, laget och klubben.
Mjällby är en kulturinstitution och ska bli betraktad med exakt den respekt och den kärlek som tillfaller en sådan.
De gäller allt och alla, från klubbchef , via sportchefen och till supportrar och de hårt ideellt arbetande...
/Marcus Birro
