Tog inte Allsvenskan slut alldeles nyss?
Var det inte jul förra veckan?
Tiden, vänner, herregud vad den skenar, som ett förarlöst tåg rakt in i den ena branta kurvan efter den andra.
Jag fyller 49 år i år.
Det känns som om jag parkerade cykeln 1992, när jag var tjugo, klev av och ställde mig för att titta på utsikten,
När jag sedan hoppar på cykeln och ska trampa vidare är det 2021 och jag har blivit lite gammal.
Det är märkligt.
”Tänk på döden” som det stod på den stora skylten vid kyrkogården när jag bodde i Göteborg. Makabert tyckte en del.
Befriande tyckte jag.
För när man tänker på döden, tvingas man också tänka på livet, att det inte slarva bort det, att ta varje chans, att älska varje dag, att ge mer än man får, att förlåta sina fiender, att sträcka ut en hand till någon som behöver en.
Till helgen är det dags igen. Allsvenskan drar igång.
Det är premiär och vi hjälps åt med att bluffa upp temperaturen några rader för att inte frysa arslet av oss på våra arenor. Men detta är vår liga. Detta är våra lag. Vi har alla minnen till alla lag, vi har varit i deras städer, traskat deras tröstlösa gågator, vi har mött en tillfällig vän i en av. De där städerna och varje gång vi tänker på staden tänker vi på just den där händelsen i våra liv. Så fungerar all kärlek, den binder oss samman mellan då och nu, mellan vilka vi var en gång och vilka vi har blivit.
Mjällby kommer från sin bästa säsong någonsin och det paradoxala och fantastiska är att många vittnar om att man tagit kliv sedan förra säsongen. Det betyder givetvis inte nödvändigtvis att Mjällby slutar topp tre för det. Jag tror att många av storlagen, AIK, Hammarby, IFK Göteborg och även Norrköping kommer bättre rustade än förra året.
Så det gäller för Mjällby att ta de där kliven för att inte tappa mark när alla växlar upp. Dessutom tror jag att de stora lagen inte kommer hämmas lika mycket av publikbortfallet som de gjorde 2020. Varje poäng kommer bi tuffare att kriga sig till.
Då brukar de något mindre klubbarna få det lite kärvare.
Men målet nu är ju det samma som inför 2020; etablera Mjällby i eliten. Den här gången finns alla förutsättningar för Mjällby att på riktigt och på allvar bli en allsvensk klubb även över tid.
Jag såg sändningen som klubben hade i onsdags och slogs återigen av den familjära, avslappnade (men hela tiden fokuserade, målmedvetna och ambitiösa) tonen som genomsyrar den här klubben. När jag och andra talar om gruppdynamik och samhörighet handlar det inte bara om laget, om spelarna. Det handlar om hela den anda, som sol, som ljus, som efterlängtad värme, som präglar Mjällby AIF. Det är samma känsla som präglar Listerlandet, människorna man möter, folk som hör av sig, folk som uppmuntrar. Det tycks skimra av en en innerlig kraft över Hällevik med omnejd.
Jag har varit och besökt nästan samtliga allsvenska klubbar och många är fantastiska, välkomnande och tillmötesgående. Men få lyckas kombinera en lekfullhet med samma målmedvetna fokusering som Mjällby lyckas göra.
Det är därför jag tar mina löprundor runt midsommarkransen i min Mjällby-hoodie, Det är därför jag älskar att traska Stockholm runt med det här klubbmärket på jackan.
Jag är en mikroskopisk del av det här bygget, en fluga på den nytapetserade väggen som mest, men jag är stolt att få vara den flugan på just den väggen. Jag är stolt att få vara förmedlaren av Er historia, Er egenhet, Er särskilda och unika förmåga.
När man har Mjällby-emblemet på sig representerar man också något större och något mer, något som är större än vad jag är. Det är mäktigt.
Till helgen väntar Varberg, en motståndare som Mjällby haft det tufft emot sista säsonger, både i Superettan och Allsvenskan.
Dags att bryta benet av det gamla spöket nu. Det är fortfarande rätt kallt i vinden men Strandvallen sjuder av längtan efter att kicka igång,
Äventyret kommer in över havet och över stranden på en vinge och en bön.
Vingen är gul, bönen är svart.
Nu kör vi.
/Marcus Birro
