Jag har egentligen aldrig flytt från något. När jag haft det som tuffast har jag blivit målinriktad, fokuserad, dedikerad. Det trampade jordgolvet (som är en bild av att stå på botten) är lika för oss alla.
Det som är botten i mig är botten också i dig.
Fotboll handlar mycket om återkomst, revansch och att växa med uppgiften. Få klubbar i Sverige kan mer om detta än Mjällby AIF. Klubben kryllar av spelare som nyligen knappt ansågs hålla måttet för Division 1.
2020 spelade en del av dem Mjällby till en femteplats i Allsvenskan. Mjällbys bästa placering någonsin.
Jag pratade med Jonas Andersson i jag ÄR MJÄLLBY-PODDEN den här veckan. Missa inte det avsnittet.
Jag frågade honom bland annat hur det har varit att växa upp i en klubb med en farsa som var en legend, sedan bli en grym spelare själv och en dag plötsligt stå som huvudansvarig för A-laget för just den klubb som man haft på huden, i blodet, sedan den dagen man föddes.
Vilken resa. Vilken oerhörd kärlek till klubben, till bygden och till Listerlandet som Jonas Andersson vittnar om.
Nu är han tränare för sin egen son i Mjällbys ungdomsakademi. Kärleken triumferar över allting. Generationer kommer och går och Mjällby har varit väldigt bra på att ta tillvara tidigare storspelares talanger och förmågor.
Samtidigt kändes det bra att i avsnittet med Jonas Andersson stryka under att mycket av det arbete han och de övriga i ledarstaben lade ner 2016-2018 är den grund som Mjällby står på nu och vann stora segrar tack vare förra året.
Vi får aldrig glömma vår historia om vi vill storma in i framtiden så värdigt som möjligt. Alla hjältar bär ett namn och ett minne, Alla hjältar förtjänas att uppmärksammas.
Annars handlar det mesta fortfarande om isolering och pandemin.
Fotbollen har alltid varit en väg ut ur isoleringen. Därför är det så förbannat tragiskt att vi inte ens har fotbollen att gå till nu när det är som det är. Det går inte att bunkra kärlek. Du kan inte stuva undan rulle efter rulle av samhörighet, stolthet, sånger, tillhörighet.
Men våra hjärtan slår samma slag nu som innan det här förbannade viruset. Våra hjärtan söker hela tiden en väg ut. Fotbollen, kärleken till sporten, till laget, till klubben, till våra vänner och kamrater i föreningen är konstant.
Fotbollssupportrar har en sällsynt och rätt vacker förmåga att se fyllot längst bak i lokalen. Man får höra till. Alla ryms i den skrålande kören. Även den siste får vara med. Även utanför-varelsen får vara med innanför. Det är vackert.
Så tappa inte den där varma, innerliga blicken. Tappa inte leendet. Kasta inte all omtanke och kärlek överbord. Låt inte hetsen, viruset eller rädslan vinna.
Vi fixar detta.
Kan Marco Materazzi vinna VM kan väl vi som mänsklighet för besegra ett virus.
Men bara tillsammans.
Det är det paradoxala i det som sker just nu. Vi ska inte träffas och hänga men vi måste ändå göra detta tillsammans.
Tillsammans är alltid nyckelordet.
Det är vår väg ut ur det som står still och ”tillsammans” är också vår biljett tillbaka till arenorna och spelat vi älskar och saknar så.
/Marcus Birro.
Stort tack till Hanöhus Hällevik som gör projektet jag ÄR MJÄLLBY möjligt.
