Står man bara vid fönstret, utan att öppna det, kan man få för sig att det faktiskt är riktigt varmt ute. Men så ser jag människorna som hukar i sina vinterrockar. Det är vårvinter. Solen värmer men temperaturen pendlar mellan 11, 7 och -4.
Kärleken till laget är konstant och konsekvent. Ibland kan man känna att kärleken man får tillbaka pendlar som vädret.
Då måste man fortsätta att älska. Att älska är det första och det sista vi har.
Kärleken till laget är skoningslös. Den tar inte hänsyn till sandiga fotbollsplaner, Albanien-gråa arenor, vilken serie man spelar i eller om motståndarna heter Tvååker eller Malmö FF.
Kärleken till laget, till tröjan, till staden eller bygden är stark som blod, stark som Fabio Grosso vid den avgörande straffen i VM-finalen 2006.
Kärlek ska aldrig behöva försvaras.
Man älskar sitt lag för att det är en del av en. Laget kommer på andra plats. Kärleken till detta lag är det enda som går före.
Vi lever i en skoningslöst ytlig tid. Det går att förhandla med allt. Vi matas av stålar, mat, yta, skönhet och meningslös makt. Du kan om du vill tröska med allt.
Men inte med kärleken till laget. Tänk efter och gå igenom ditt liv. Kvinnor och män har kommit och gått. Vänner har brutit upp och försvunnit. Framgångar och skandaler har dragit in sina klor och lämnat dig.
Allting har kommit och gått.
Kärleken till tröjan och till laget består. Det är mäktigt med trofast kärlek. Därför är fotboll kultur. Därför knäcker vilken fotbollsmatch som helst all form av obegriplig modern poesi där så kallade poeter slänger sig med obegripligheter som vore det en dygd. För mig är poesi och kärlek samma sak. Man ska bli berörd, passionerad, från sina sinnen av poesi.
Det är också därför som Tifo och supporterkultur är som vilken annan konstform som helst. Ett vackert arrangemang på läktaren är precis lika mycket kultur som en teaterföreställning på Dramaten. nAv allt jag saknar i dessa märkliga tider är det nog läktarkulturen jag saknar allra mest. Kulturen har oändligt mycket att lära av fotbollen, av supportrarnas passion, inlevelse och trofasta kärlek.
Om du inte älskar kommer ditt liv bara att flimra förbi. Jag tror man måste ha levt ett tag för att till fullo låta den meningen blomma här inne. När jag ser tillbaka på mitt liv är det relationerna jag minns.Jag har letat efter tusen kraftkällor men det enda jag hittat som står emot tidens tand, det enda som i förlängningen glittrar lika starkt som det gjorde förut, det enda som håller oss upprätta i den här märkliga tiden är kärleken. Till våra barn, till våra yrken, till våra fruar och män. Till våra vänner.
Till våra medmänniskor. Kärleken till bygden till laget, till föreningen, till människorna som brann och gick före och till alla de som är där nu och är ambassadörer för mig och min kärlek. Kärleken konkurrerar ut allting annat.
Mjällby är en klubb som genomsyrar av passion. Den kanske inte alltid skriker, kränger och slår den där kärleken, den kanske är lite dov och till och med surmulen, men herregud vad passion som ryms i alla de hjärtan som bär den här klubben vidare dag för dag, steg för steg.
Det är en ynnest att få verka i en klubb som tar passionen på ett sådant stor och innerligt allvar.
/Marcus Birro
Tack till Hanöhus Hällevik för att ni gör projektet "jag ÄR MJÄLLBY" möjligt!
