Man kan aldrig förlora så länge man är naiv. Bara hårda hjärtan förlorar.

Det är vad jag försöker lära mina barn. Var alltid frimodiga, helhjärtade i allt ni gör. Tro gott om alla människor ni möter. Utgå ifrån att de vill er väl. Se dem i ögonen. Var stark och stolt över vem du är och varifrån du kommer.

Vi blir alla lurade av människor som gärna kliver över våra gränser och skoningslöst utnyttjar vår naivitet. De bryter sig in i våra öppna hjärtan och pallar vår tillit, vår tröst och vår glädje som äpplen.

Men trädet blommar igen. Trädet bär frukt snart igen. Är man godhjärtad, eller till och med dumdristigt naiv, finns det ingen hejd på välsignelsen, på trädets läkande och helande förmåga.

I fotbollens värld sägs det inte finnas någon plats för naivitet, att den som är naiv straffas hårt.

Jag håller inte med om det.

Många förknippar naivitet med att vara en idiot. Det är, för att uttrycka det milt, inte riktigt samma sak.

Jag menar inte att man ska vara galet dumdristig i varje givet läge av en fotbollsmatch. Men jag tror att mod betalar sig. Jag tror att stora drömmar slår in vackrare och mer ofta än små, komprimerade framgent av drömmar.

Ibland hör jag ledande experter snacka om italiensk fotboll som vore den fördömd att för alltid spela 1994 under ledning av Arrigo Sacchi,

Myten om den italienska fotbollen som enbart defensiv slogs för alltid i spillror sommaren 2006, under semifinalen mot Tyskland när Il Mister Marcello Lippi slängde in ett gäng anfallare i förläggningen på bortaplan och avgjorde matchen innan den gick till straffar.

Naivitet är också en vacker egenskap att vårda i en tid och i ett klimat som annars upphöjer cynismen som en helig rit,

Jag tycker det är angeläget att Mjällby inte bara är en fotbollsklubb bland alla andra. Jag tycker det är värdigt och bra när klubbchef Fredrik Danielsson reagerar mot tonfall och språkbruk under vissa allsvenska matcher och istället talar om att man givetvis ska stå upp mot de stora lagen från de stora städerna men att man kan göra det med finess och utan det där vulgära och ovärdiga språkbruk som man hörde under vissa matcher 2020.

Att bära en matchtröja, en hoodie, en t-shirt eller en halsduk med Mjällbys emblem är att vara en ambassadör. Där är vi alla lika. Vi blir något bättre versioner av oss själva när vi får tillhöra ett sammanhang och där är den äldre mannen i sin MAIF-halsduk inne på Extra eller på Lisetermacken, eller poeten i Stockholm i sin hoodie, eller David Löfquist lika, vi är alla lika.

Vi är ambassadörer för något större, för en klubb som gjort många stolta och mållösa, för en bygd med hårt arbetande människor och en för anrik historia av både ljus och mörker, av av både sorger och glädje.

När vi får lämnar vår egocentriska vardag och bli en del av något större och något mer lyfter vi oss själva upp till oss själva. Det är vad respekt och heder handlar om, om att tro om oss själva och varandra att vi kan bättre, att vi orkar lite till.

Jag är gäst hos er i Mjällby men varje gång jag drar på mig en tröja eller jacka med ert klubbmärke är jag en liten, liten del av er historia, er framtid och ert nu. Jag blir en slags ambassadör för er och för er kärlek.

Det är därför det är så fint att gå stolt och leende rakt igenom Sturegallerian här i Stockholm i Mjällby-jacka. Jag är en Mjällby-missionär i Stockholm. Jag är er utsände. Jag är klubbens ständigt närvarande ambassadör i media, på gatorna och bland människor jag möter. Det är något jag tar på stort allvar och är väldigt stolt över.

/Marcus Birro