Jag pratade med Mjällbys sportchef Hasse Larsson i veckan. Han lät fokuserad och lugn. Trots att jag förmodar att den här tiden på året är som stressigast för en sportchef verkade han samlad, fokuserad och just lugn.

Vi snackade lite om spelare på väg in och ut. Fotbollen är ett ständigt flöde och det viktigaste för en klubb som Mjällby tror jag är att hålla hjärtat varmt och huvudet kallt. En sak som imponerar med Mjällby är klubbens inneboende förmåga att få spelare att växa med uppgiften. Det är en helig konst det där.

Under en tid i mitt liv var jag ofta ute och föreläste i gymnasieskolor över hela landet. När eleverna på Byggprogrammet i Skövde fick veta att det skulle komma en poet till klassen började de flesta stillsamt falla i koma.  En kille undrade om poeter var ”utskickade från kyrkan.”

De hade säkert väntat sig en obegriplig och stillsam föreläsning om språklig uppbyggnad.

Istället började jag med att tala om min tid som usel rocksångare i det lika usla punkbandet The Christer Petterssons. Jag pratade också om de lärare som genom åren stått framför mig och försäkrat mig om att jag aldrig skulle kunna bli författare. Jag fångade ofta eleverna med min historia.

Men lika viktigt var det att berätta om alla de människor längs vägen som faktiskt trodde på mig, som dessutom trodde mer om mig än att vara stå i ett hörn och dricka starköl. Människor som faktiskt insåg att den där talangen kunde ta mig en bit och som trodde mer på den talangen än vad jag själv gjorde.

Jag tror man kan översätta det där till vad som händer i Mjällby.

Det tycks finnas en inre tro på varje spelare i Mjällby om att det finns mer att hämta. Det finns alltid mer att hämta. Det finns ett rum inne i varje människas hjärta som rymmer en förmåga som man inte kan uppbringa själv men som frigörs när man har ledare, lagkamrater, vänner, tränare, sportchefer och andra som faktiskt inte bara tror utan VET att den förmågan går att få fram om man fortsätter att tro.

Det är vad förmåga egentligen är, att någon tror att just lilla jag kan mer än vad jag själv tror att jag kan.

När man är i en sådan miljö så sker, inte mirakel för mirakel år en annan sak, men det som sker är just att en människa ”växer med uppgiften”.

Det finns få klubbar som äger den förmågan på ett bättre sätt än Mjällby. Det är ett resultat, tror jag, av stolthet genom decennier, en vilja att lägga ner det tunga arbetet för någon annan, för en lagkamrat, och det är ett resultat av att människor ser varandra som helt nödvändiga för den egna utvecklingen.

Man inte bara utnyttjar ”den andre.”’

Man är helt beroende av varandra.

Det är en helt unik slags solidaritet som är väldigt vacker och det finns mycket av den i Mjällby.

/Marcus Birro