Jag tycker Lister-legenden Flemming Pehrson uttrycker det så väl i senaste avsnittet av podcasten "jag ÄR MJÄLLBY":

"Första gången jag kom hit tänkte jag att detta måste vara en av de vackraste platserna på hela jorden. Och människor bryr sig om varandra här. De är snälla, tar sig tid, är inbjudande och varma. "

Jag kände likadant när min lilla röda Skoda i somras för första gången rullade genom Listerlandets sagolika landskap. Jag minns hur jag kröp fram på den smala vägen mellan fälten och åkrarna och havet som en azurblå hägring där bakom. Men det var ändå, precis som Flemming antyder, människorna jag mötte som väcker känslan av hemkomst och av trygghet hos mig.

Det var så klart människor i och runt klubben Mjällby AIF men det var lika mycket människor jag såg på de smala gatorna, personalen på Listermacken när man gick in för att köpa en kopp kaffe och en macka.

Det var som att se den fina gamla egenskapen vanlig, hederlig vänlighet bli uppgraderad. Det tog ett tag innan jag förstod vad det var jag kände. Det var tacksamhet och glädje över att ha blivit sedd. Inte som en människa som GÖR en massa saker, inte som en människa som har ett namn i offentligheten utan snarare tvärtom, för att jag helt enkelt var en medmänniska som ”kommit i vägen” för en annan medmänniska. Därför såg de mig. Därför behandlade de mig som en vän, en familjemedlem nästan, snarare än som en av stressad storstadsbo.

Det har varit ett omtumlande halvår. Jag kom ner till Mjällby efter tredje allsvenska matchen, 2-2 borta mot IFK Göteborg. Efter det skulle den stora vändningen komma, hemma mot Hammarby. Den matchen, i färde omgången, skulle ju komma att definiera Mjällbys historiskt framgångsrika säsong 2020.

Tidigt underläge även i den matchen men sedan de där hjältarna som krigade sig tillbaka till det stora gulsvarta pulserande hjärtat och som vände och vann och som inte bara vände och vann utan som vände och vann fullständigt rättvist.

Mjällby spelade ut Bajen. Man bör betänka det psykologiskt makalösa i detta. Man har en ny tränare med ett nytt spelsystem. Man förlorar de två första matcherna, varav den andra är en match som man enligt de så kallade ”experterna” (samma experter som hade Mjällby dyng-sist)  borde slå för att ha en chans, och så det hiskeligt sena kvitteringsmålet i Göteborg,  plus tidigt underläge hemma mot Bajen. Att DÅ vända och spela ut en av seriens guldfavoriter satte tonen för Mjällby 2020.

Ni kan och vet hur det gick. Mjällby gör sin bästa säsong någonsin och slutar femma efter 30 omgångar. Före lag som AIK; Hammarby och IFK Norrköping. Före lag som IFK Göteborg.

Allt detta är ett resultat av det Flemming pratar om i avsnittet. Den drivkraften, den passionen för sina medmänniskor, den tron på den egna förmågan och den kärleken till sina medmänniskor är också det som bygger Mjällby som fotbollsklubb. Det är inte bara ett diffust poetiskt skimmer, inte bara fagra ord eller en tavla med snirkliga bokstäver ovanför några värmeljus. Det är (och det har vi också sett) inte bara mys och härligheter, det ÄR vad Mjällby ÄR. 

Jag vill från hjärtat tacka alla som hört av sig under det här halvåret som jag fått vara med och skildra ert Mjällby inifrån. Var stolta över att ni pantsatt ert hjärta i en förening och i en bygd som faktiskt ser  sin medmänniska och som insett att den solidariska blicken är något inte bara djupt medmänskligt utan att det också kan vara med som en viktig byggsten när man bygger en framgångsrik fotbollsklubb.

Nu ser vi på 2021 med ödmjuk beslutsamhet och den där varma, varsamma stoltheten som är så kännetecknande för Listerlandet.

/Marcus Birro