I maj 2006 dog min son när han föddes för tidigt. Han dog när han föddes. Han föddes när han dog.

Han rörde sig när han kom ut, de sprang iväg med honom och kom sedan tillbaka med honom. Då var han död. Han hade ett litet sår på näsan. Han hade kämpat. Hans lilla ansikte var helt fridfullt, stilla.

Han kallnade i min famn. Jag gömde mig under ett bord på sjukhuset och skrek och grät i en timma. Det har jag fått berättat för mig. Jag minns det inte själv.

Han transporterades i bil från sjukhuset i Finland i en kylväska med en fasttejpad ros på. Vi begravde honom en regnig försommardag. Jag bar honom ner för tolv trappor eftersom hissen i vårt hus var trasig. Jag minns att jag tänkte: ” Vad du gör nu, tappa honom inte.”

Det gjorde jag inte.  Jag tappade honom inte. Jag har aldrig tappat honom sedan dess heller, när jag tänker på honom.

Någon vecka senare startade VM i fotboll. Jag tänkte att jag aldrig skulle orka bry mig ett enda dugg om det där mästerskapet. Jag rakade av allt mitt hår och satt i stumma kyrkor utan Gud och grät. 

Då inträffade miraklet.

VM blev en läkningsprocess. Jag kom med all min ilska, all min sorg, all min skräck och dumpade allting vid fötterna på det italienska landslaget i fotboll. De blev mina ambassadörer där i sorgen.

När de sedan började vinna matcher läktes jag. Jag har aldrig brytt mig mer om ett mästerskap än det året.

Italien vann VM och den 9 juli stod jag sedan i ett helt annat regn, ett helande regn, på Götaplatsen i Göteborg och badade med de andra hel -och halvitalienarna.

Fotbollen läkte mina sår.

Så kom aldrig mer till mig och säg lögner som att fotboll inte är särskilt viktigt eller att fotbollen bara ställer till problem. 

Det finns människor i den här världen som inte vet hur man ska förhålla sig till någonting, som blivit svikna, bedragna, lurade eller som halkat ur spår, fått sparken, blivit dumpade, tagit till flaska. De människorna räddas till livet på daglig basis tack vare fotbollen.

Varje match är en ambulans med sirener. Varje seger som favoritlaget vinner är stjärna till på den egna privata svarta himlen. Fotbollen blir ord i stumma människors munnar. Det går att tala igen. Det går att känna. Det går att erkänna sig exakt så patetisk som vi alla är.

När jag ser Mjällby relativt enkelt städa av Sirius med 1-0 borta och jag läser några trötta rapporter från kvällstidningarna om att det var en helt vanlig match i mittens rike och jag kan känna gäspningarna och ledan från den som skrivit, då vet jag att den tristessen är ett hån mot alla de människor som trevar sig fram genom livet just nu, som tar fighten mot galna banker, mot fattigdom, mot skulder, mot skräcken, mot sjukdomen, mot oron, och som under 90 plus tillägg upplever en inre frid, en slags frist, en parkeringsficka från all skit som bara flödar över alla trösklar under den förbannade vardagen.

För de här människorna är varje match, varje lyckad passning, varje mål och varje poäng krokar att hänga upp livet på.

Exakt den otroliga inneboende kraften har fotbollen. Exakt den betydelsen har fotbollen för tusentals och åter tusentals människor i det här landet. Ingen av dem ska behöva gå höra att deras innerliga kärlek inte är på riktigt.

/Marcus Birro