Jag tror att ödmjukhet är en dygd man bör handskas varsamt med.

Man behöver tvingas kana utför verkligheten några gånger för att på allvar lära sig förstå att man måste lyssna mer än man talar. Man behöver (dagligen ibland) rannsaka sitt hjärta, sina motiv, sina anledningar. Man behöver alltid påminnas om alltings bräcklighet. Leonard Cohen sjunger om att det finns en spricka i allting och att det är där ljuset slår igenom.

Mörkret älskar fasader som skymmer. Mörkret gror där lögner gror. Mörkret älskar arrogansen och den förljugna självgodheten.

Det hårda jobbet måste tas varenda dag.

Ödmjukheten måste infinna sig varje morgon och gör den inte får man anstränga sig för att leta reda på den.

När mitt liv trummade på som värst, i 180 i kurvorna, kände jag mid odödlig. Jag var framgångsrik men aldrig lycklig. 

Jag hade fasta, övertygade svar på frågor jag egentligen inte ens brydde mig om. Jag skrek ut dessa svar med en häpnadsväckande brist på ödmjukhet. Jag föll så småningom, som en fura, och slog rejält i backen, faktiskt så hårt att jag ibland kan känna suset i huvudet från sparkarna som följde från alla de människor som alltid finns och som älskar att sparka på den som ligger ner. 

Ödmjukhet handlar inte alls om att förneka sig själv. Det handlar om att bejaka sprickorna i fasaderna man bygger med sitt liv. Många  människor använder sin lediga tid åt att putsa de där fasaderna vars enda förtjänst är att de hindrar andra människor från att se in, från att se att de sitter där vid köksbord och mörka fönster och gråter för att allting bara tycks ha skenat iväg åt fel håll. De där tårarna är medaljer. De där tårarna är ett kvitto på att du levt. Göm de inte! Riv fasaderna! 

Vad har då detta med fotboll och Mjällby att göra kanske vän av ordning undrar?

En hel del.

Häromdagen ramlade jag över en artikel om Danmarks EM-guld 1992.

Jag var 19 år den sommaren och Göteborg var en av städerna som arrangerade EM. Danskarna kom raka vägen från stränder och sommarhus, direkt från mellanöl och grillning. De skulle inte ens spela EM men det bröt ut ett krig i Jugoslavien så de fick resa tillbaka.

Jag minns att jag såg när de jugoslaviska spelarna kom ut från sitt hotell i staden och satte sig i bussen för att åka hem igen.

Ingen såg när danskarna rasade in i turneringen.

Men de vann.

Det sägs att John Faxe Jensen både drack öl och rökte i halvtidspauserna. Jag vet inte om det är sant men jag vill tro att det är det.

Danmark slog Tyskland i finalen och de gjorde det för att Tyskland inte på allvar och i sina hjärtan trodde att de kunde förlora en sådan final.

Vi stod packade i ett tält på Heden med danska flaggor och sjöng löjliga sånger tills gryningen kom.

En av de danska spelarna, jag har glömt vem nu, sade så här i den där artikeln: ” Vi hade en naturlig ödmjukhet i vår grupp eftersom vi inte hade hunnit bli arroganta.”

Jag älskar det där.

Mjällby har slagit hela Sverige med häpnad den här säsongen. Inför nystarten nu i helgen ligger man på en fantastisk sjundeplats. 

I musikvärlden brukar man tala om ”den svåra andra plattan”. Det är vad Mjällby står inför nästa säsong. Samtidigt är det en fantastisk plats att vara på, Man har tagit sig till den här höjden och det  är därifrån man kan fortsätta att klättra. Man kan vända blicken uppåt, mot den lätt molnbeslöjade toppen där uppe och man bör göra det med insikten om att varje steg man tar är en påminnelse och på det sättet också en slags hyllning ill steget man precis tagit.

Haka heller aldrig av säkerhetskedjan, även om ni inte använt den under klättringen så här långt. Tappa inte fotfästet. Låt bli fasaderna.

Fortsätt att behålla ödmjukheten i varje del, i varje möte, i varje affär, i varje sammanhang.

Då kommer det svåra andra året istället bli ännu ett år på väg mot en fantastisk framtid.

Ödmjukheten är nyckeln till de flesta lås.

/Marcus Birro