Jag tror att ödmjukhet är en dygd man bör
handskas varsamt med.
Man behöver tvingas kana utför verkligheten
några gånger för att på allvar lära sig förstå att man måste lyssna mer än man
talar. Man behöver (dagligen ibland) rannsaka sitt hjärta, sina motiv, sina
anledningar. Man behöver alltid påminnas om alltings bräcklighet. Leonard Cohen
sjunger om att det finns en spricka i allting och att det är där ljuset slår
igenom.
Mörkret älskar fasader som skymmer. Mörkret
gror där lögner gror. Mörkret älskar arrogansen och den förljugna
självgodheten.
Det hårda jobbet måste tas varenda dag.
Ödmjukheten måste infinna sig varje morgon och
gör den inte får man anstränga sig för att leta reda på den.
När mitt liv trummade på som värst, i 180 i
kurvorna, kände jag mid odödlig. Jag var framgångsrik men aldrig lycklig.
Jag hade fasta, övertygade svar på frågor jag
egentligen inte ens brydde mig om. Jag skrek ut dessa svar med en
häpnadsväckande brist på ödmjukhet. Jag föll så småningom, som en fura, och
slog rejält i backen, faktiskt så hårt att jag ibland kan känna suset i huvudet
från sparkarna som följde från alla de människor som alltid finns och som
älskar att sparka på den som ligger ner.
Ödmjukhet handlar inte alls om att förneka
sig själv. Det handlar om att bejaka sprickorna i fasaderna man bygger med sitt
liv. Många människor använder
sin lediga tid åt att putsa de där fasaderna vars enda förtjänst är att de
hindrar andra människor från att se in, från att se att de sitter där vid
köksbord och mörka fönster och gråter för att allting bara tycks ha skenat iväg
åt fel håll. De där tårarna är medaljer. De där tårarna är ett kvitto på att du
levt. Göm de inte! Riv fasaderna!
Vad har då detta med fotboll och Mjällby att
göra kanske vän av ordning undrar?
En hel del.
Häromdagen ramlade jag över en artikel om
Danmarks EM-guld 1992.
Jag var 19 år den sommaren och Göteborg var
en av städerna som arrangerade EM. Danskarna kom raka vägen från stränder och
sommarhus, direkt från mellanöl och grillning. De skulle inte ens spela EM men
det bröt ut ett krig i Jugoslavien så de fick resa tillbaka.
Jag minns att jag såg när de jugoslaviska
spelarna kom ut från sitt hotell i staden och satte sig i bussen för att åka
hem igen.
Ingen såg när danskarna rasade in i
turneringen.
Men de vann.
Det sägs att John Faxe Jensen både drack öl
och rökte i halvtidspauserna. Jag vet inte om det är sant men jag vill tro att
det är det.
Danmark slog Tyskland i finalen och de gjorde
det för att Tyskland inte på allvar och i sina hjärtan trodde att de kunde förlora
en sådan final.
Vi stod packade i ett tält på Heden med
danska flaggor och sjöng löjliga sånger tills gryningen kom.
En av de danska spelarna, jag har glömt vem
nu, sade så här i den där artikeln: ” Vi hade en naturlig ödmjukhet i vår grupp
eftersom vi inte hade hunnit bli arroganta.”
Jag älskar det där.
Mjällby har slagit hela Sverige med häpnad
den här säsongen. Inför nystarten nu i helgen ligger man på en fantastisk
sjundeplats.
I musikvärlden brukar man tala om ”den svåra
andra plattan”. Det är vad Mjällby står inför nästa säsong. Samtidigt är det en
fantastisk plats att vara på, Man har tagit sig till den här höjden och det är därifrån man kan fortsätta att
klättra. Man kan vända blicken uppåt, mot den lätt molnbeslöjade toppen där
uppe och man bör göra det med insikten om att varje steg man tar är en
påminnelse och på det sättet också en slags hyllning ill steget man precis
tagit.
Haka heller aldrig av säkerhetskedjan, även
om ni inte använt den under klättringen så här långt. Tappa inte fotfästet. Låt
bli fasaderna.
Fortsätt att behålla ödmjukheten i varje del,
i varje möte, i varje affär, i varje sammanhang.
Då kommer det svåra andra året istället bli
ännu ett år på väg mot en fantastisk framtid.
Ödmjukheten är nyckeln till de flesta lås.
/Marcus Birro