Det är väl Nick Cave som beskriver det bäst i textraden ” I know before i met her that i would loose her.”

Kärlekens villkor, alla relationernas sorgklädda moder, skuggan alla anar men ingen talar om. Uppbrottet och avskedet som en del av våra liv.

I fotbollens värld är det ännu tydligare. Nästan samtliga fotbollstränare som jag träffar och pratat med (och jag har träffat ALLA) brukar säga: ” Det enda säkra är ju att vi kommer få gå från det här jobbet en vacker dag.” De brukar försöka få det att låta som ett skämt men de lyckas sällan.

I en fotbollsklubb betyder människorna allt och samtidigt ingenting. 

En av de viktigaste uppgifterna som jag antog genom samarbetet med Mjällby var att en gång för alla sätta ord på det som andra säger ”sitter i väggarna.” Det är människorna som bär historien, kulturen, nuet och framtiden. Det är människorna som bär på det som andra säger sitter i väggarna.

Men alla människor som arbetar för en klubb arbetar för något större. Ingen är där för sin egen skull. Ingen är där för att lyfta sig själv över klubben eller göra sig märkvärdig på klubbens bekostnad.

Ingen (inte ens Totti i Roma och de av er som vet något litet om mig vet att det är en stökig sak att skriva för mig) är större än klubben.  Det enda vi kan göra är att förvalta kärleken som blivit lagd vid våra fötter från alla de människor som gick före i klubbens namn.

Vi står vid en gränspost och det regnar. Man hör dropparna silas genom lövverket. Genom snåren kommer historien, alltså människorna som slet och krigade för klubben i det förflutna, och de är inga spöken eller andar eller så utan levande, skrattande, gråtande och passionerad precis som du och jag. De ställer ner resultatet av alla sina tiotusentals timmar av hårt och ofta oavlönat arbete vid den där gränsen och sedan är det upp till oss, till dig och mig, att bära det där arvet vidare till nästa gränskontroll.

Vi bär ett arv. Alla delar av detta arv är lika mycket värt. Visst är det spelarna som syns och hyllas och som sångerna, berättelserna, sagorna och ibland skrönor handlar om. Men då glömmer vi ofta att vi som berättar dessa sagor, som sjunger dessa sånger om alla dessa spelare också är en del av arvet. Vi drar genom historien som en eldhärjad lans.

Och apropå Lantz…

Marcus Lantz kom till Mjällby i vintras med en förhoppning och en förväntan att kriga kvar Mjällby i Allsvenskan. Han har i år varit med om att skapa svensk fotbolls största snackis 2020. För det kommer han alltid bli ihågkommen och hedrad. 

Jag lyssnar på en intervju med assisterande tränare Christian Järdler som sade en intressant sak förra veckan:

” Ja, vi är nöjda med resultaten och tabellplaceringen men ärligt talat, så här kan vi inte spela nästa år. Då tror jag vi behöver utveckla vårt spel.”

Det är en häpnadsväckande sak att säga av en assisterande tränare som just slagit (nästan) alla experter på fingrarna… Men han har ju rätt. Det går inte att förvalta i fotboll. Det enda man kan vara säker på att det kommer nya matcher och med de matcherna nya utmaningar och med de utmaningarna kommer nya svar på tusen nya frågor.

Ingenting består.

Allting förändras.

Hela tiden.

Det enda konstanta är kärleken till klubben.

Klubben går och kommer alltid först.

Vi andra är där ett tag och förvaltar, påtar lite i klubbens trädgård och hoppas att några av skotten vi sår ska skjuta upp och bli vackra träd.

/Marcus Birro

Tack till Hanöhus i Hällevik och Marching on Together för att ni gör projektet "jag ÄR MJÄLLBY" möjligt.