I helgen som gick tände vi ljus för våra döda. Jag brukar tänka mig de döda som ett varsamt sorl som långsamt stiger från underjorden, som en rörelse långt under oss och som når oss som en dröm, en osynlig kyss eller som ett omärkligt klirr från porslinshyllan.

På många sätt tror jag att de här tiderna av fysisk distansering, av hemmaarbete, av Zoom, Skype och Facetime, föder en förståelse och därmed en längtan efter varandra. Vi förstår kärlekens innersta vägen först när vi är oförmögna att få vara nära det och eller de vi älskar.

Det är när jag inte kan åka hem och hälsa på farsan (och äta hans gudomliga hemlagad mat) som jag på allvar och i grunden inser vad han betyder för mig. 

Det är samma sak med längtan tillbaka till arenorna. Jag vet inte om politiker och ministrar förstår den exakta innebörden av en fotbollsmatch. Det handlar inte enbart om att stå på en läktare och se sitt älskade lag vinna eller förlora. Fotboll handlar bara till en viss del av de minuter som spelas på planen. En fotbollsmatch är minnen, härkomst, tidigare matcher, planering, möten, timmarna före match på puben, på torget, med vännerna promenaden (den långa eller korta), nervositet, gemenskapen före, i paus och efter. 

Fotboll är för många människor den viktigaste samlingspunkten, magneten som drar de ut ur en förlamande ensamhet som de kanske inte ens vågar erkänna för sig själva.

En oundviklig men obehaglig bieffekt av pandemin är att våra fysiska sociala plattformar närmast utplånats. 

I August Strindbergs mästerliga lilla novell Ensam tar berättaren, som frivilligt eller av oförmåga lever ett ensamt liv, ibland promenader och åker spårvagn längs Strandvägen i Stockholm (en gata som Strindberg själv kallade Via Dolorosa, smärtans väg) bara för att få sin dagliga dos av medmänsklig närhet.

Den där ensamheten är i berättelsen en diktares svårmod men jag tror vi är många som saknar närheten till andra människor. Min förhoppning är att vi i alla fall ska förstå och också förmedla kärleken till de människor vi älskar att ha omkring oss men som vi just nu inte kan träffa.

Fotbollen är inte vilken plats som helst, inte vilken idrott som helst. Fotbollen är en rörelse, ett syskon, en förankring, en stolthet, ett ständigt pulserande hjärta i hundratusentals kroppar runt om i vårt land.

Det var nog många hjärtan på Listerlandet som tog en några episka skutt efter första halvleken mot Östersund i helgen som gick. Man såg redan innan matchen att det skulle bli något extra. Marcus Lantz såg ut som om han skulle spela VM-final och tog av sig jacka och kastade upp den på läktaren innan matchen ens hade startat.

När den väl gjorde det hann man knappt brygga sitt italienska superkaffe innan det stod 3-0.

Det kunde lika gärna ha stått 6-0.

Enligt obekräftade uppgifter ska lagkapten David Löfquist snackat om Europa i pausen och själv var Mjällbys första halvlek mot Östersund en av de bästa halvlekar som jag sett något lag göra i år. Betänk att Östersund sedan sommaren varit ett av seriens mest formstarka lag.

I veckan som gick var det också exakt fyra år sedan Mjällby slog Prespa Birlik i en klassisk match och undvek degradering till Division 2 och ett förmodat farväl till svensk elitfotboll.

Imorgon möter Mjällby, som nia i Allsvenskan, IFK Norrköping.

Mjällby är inget mirakel, men en verklighet som blivit drömd av människor som aldrig lät något stå i vägen för sin dröm.

Den stoltheten är medaljer ni bär, också i dessa bisarra tider.

Glöm det inte. Bär den stoltheten som Mjällby-supporter överallt.

För det är den stoltheten som gjort det omöjliga möjligt.

/ Marcus Birro

TACK TILL HANÖHUS HÄLLEVIK OCH MARCHING ON TOGETHER FÖR ATT NI SPONSRAR OCH GÖR DETTA PROJEKTET MÖJLIGT!