I helgen som gick tände vi ljus
för våra döda. Jag brukar tänka mig de döda som ett varsamt sorl som långsamt
stiger från underjorden, som en rörelse långt under oss och som når oss som en
dröm, en osynlig kyss eller som ett omärkligt klirr från porslinshyllan.
På
många sätt tror jag att de här tiderna av fysisk distansering, av hemmaarbete,
av Zoom, Skype och Facetime, föder en förståelse och därmed en längtan efter
varandra. Vi förstår kärlekens innersta vägen först när vi är oförmögna att få
vara nära det och eller de vi älskar.
Det
är när jag inte kan åka hem och hälsa på farsan (och äta hans gudomliga
hemlagad mat) som jag på allvar och i grunden inser vad han betyder för mig.
Det
är samma sak med längtan tillbaka till arenorna. Jag vet inte om politiker och
ministrar förstår den exakta innebörden av en fotbollsmatch. Det handlar inte
enbart om att stå på en läktare och se sitt älskade lag vinna eller förlora.
Fotboll handlar bara till en viss del av de minuter som spelas på planen. En
fotbollsmatch är minnen, härkomst, tidigare matcher, planering, möten, timmarna
före match på puben, på torget, med vännerna promenaden (den långa eller
korta), nervositet, gemenskapen före, i paus och efter.
Fotboll
är för många människor den viktigaste samlingspunkten, magneten som drar de ut
ur en förlamande ensamhet som de kanske inte ens vågar erkänna för sig själva.
En
oundviklig men obehaglig bieffekt av pandemin är att våra fysiska sociala
plattformar närmast utplånats.
I
August Strindbergs mästerliga lilla novell Ensam tar berättaren, som frivilligt
eller av oförmåga lever ett ensamt liv, ibland promenader och åker spårvagn
längs Strandvägen i Stockholm (en gata som Strindberg själv kallade Via Dolorosa,
smärtans väg) bara för att få sin dagliga dos av medmänsklig närhet.
Den
där ensamheten är i berättelsen en diktares svårmod men jag tror vi är många
som saknar närheten till andra människor. Min förhoppning är att vi i alla fall
ska förstå och också förmedla kärleken till de människor vi älskar att ha
omkring oss men som vi just nu inte kan träffa.
Fotbollen
är inte vilken plats som helst, inte vilken idrott som helst. Fotbollen är en
rörelse, ett syskon, en förankring, en stolthet, ett ständigt pulserande hjärta
i hundratusentals kroppar runt om i vårt land.
Det
var nog många hjärtan på Listerlandet som tog en några episka skutt efter
första halvleken mot Östersund i helgen som gick. Man såg redan innan
matchen att det skulle bli något extra. Marcus Lantz såg ut som om han skulle
spela VM-final och tog av sig jacka och kastade upp den på läktaren innan
matchen ens hade startat.
När
den väl gjorde det hann man knappt brygga sitt italienska superkaffe innan det
stod 3-0.
Det
kunde lika gärna ha stått 6-0.
Enligt
obekräftade uppgifter ska lagkapten David Löfquist snackat om Europa i pausen
och själv var Mjällbys första halvlek mot Östersund en av de bästa halvlekar
som jag sett något lag göra i år. Betänk att Östersund sedan sommaren varit ett
av seriens mest formstarka lag.
I
veckan som gick var det också exakt fyra år sedan Mjällby slog Prespa Birlik i
en klassisk match och undvek degradering till Division 2 och ett förmodat
farväl till svensk elitfotboll.
Imorgon
möter Mjällby, som nia i Allsvenskan, IFK Norrköping.
Mjällby
är inget mirakel, men en verklighet som blivit drömd av människor som aldrig
lät något stå i vägen för sin dröm.
Den
stoltheten är medaljer ni bär, också i dessa bisarra tider.
Glöm
det inte. Bär den stoltheten som Mjällby-supporter överallt.
För
det är den stoltheten som gjort det omöjliga möjligt.
/
Marcus Birro
TACK TILL HANÖHUS HÄLLEVIK OCH MARCHING ON TOGETHER FÖR ATT NI SPONSRAR OCH GÖR DETTA PROJEKTET MÖJLIGT!