I förra krönikan handlade det om vem som äger tolkningsföreträde till en fotbollsklubb.Idag handlar det om blicken utifrån på klubben. Hur ser klubben ut och i vems ögon? Vad pratar människor om när de pratar om Mjällby AIF?

Till vardags arbetar jag med en podcast och en plattform för svensk fotboll som heter Studio Allsvenskan. Vi är en av landets största plattformar för den inhemska fotbollen och vi publicerar tre avsnitt i veckan i den ordinarie podcasten och en exklusiv intervju varje dag på vår Patreon-sida.

Av det förstår ni att jag samtalar med många intressanta personer inom svensk fotboll.

Det handlar om allt från sportchefer och klubbdirektörer och till damen som drar korvvagnen på arenan i Falkenberg. Det här året har nästan ALLA talat om Mjällby AIF som den största överraskningen på hela säsongen. Den blicken är viktig men den får inte betyda allt. 

Jag tror mig veta en del om det förrädiska i att låta sig definieras av andra människor. Det fanns en tid i mitt eget yrkesliv när jag gick alldeles för många konstiga mil i dumma skor rakt ut i en snårig skog bara för att jag ville ha den där varma blicken från främlingar vilandes på mig.

De blickarna får aldrig definiera vem man är. Samtidigt kan man omvandla människors beröm, och uppskattning till en solbelyst fjäder i den berömda hatten. Det är inget fel eller konstigt alls. En annan sak som är slående när man talar med människor i och runt den svenska fotbollen när et handlar om Mjällby är att väldigt många satt sig in i klubbens förutsättningar. Många pratar om Hasse Larsson, om Fredrik Danielsson och Magnus Emeus. Många är imponerade över Marcus Lantz med team som ju inte hade någon erfarenhet av allsvensk herrfotboll överhuvudtaget. Man har sett vad Mjällby har åstadkommit och sedan lärt sig mer om varför Mjällby har lyckats.

Det Mjällby gjort så här långt i år är att man givit hopp till klubbar som alltid får kräla i fotbollens köpcentrum på jakt efter kvarglömda rester på de nedersta hyllorna (för att uttrycka sig lite drastiskt). Det Mjällby har gjort i år väcker nyfikenhet, intresse, passion och uppriktig uppskattning. 

På många sätt (och här behöver ni inte hålla med mig) så liknar MAIF den fina gamla punkrörelsen där allt handlade om att drömma stort och sedan faktiskt tro på att den där drömmen var värd att kämpa för. Punken handlade om att vem som helst kunde hänga på sig en gitarr och fanns det ingen ström fick man helt enkelt införskaffa sig en extra lång sladd och ”låna” lite ström från Folkets Hus innan man drog igång sin spontana konsert på torget utanför.

Det GÅR! Man måste bara tro på att det går. Och man måste omge sig med drömmande människor som med jämna mellanrum ändå landar med fötterna på jorden och som också är beredda att arbeta stenhårt och länge för att få den drömmen att lyfta från marken.

Det är nog det jag älskar mest med Mjällby så här långt in på säsongen. Man bestämmer sig för att drömmen är sann. Den romantiska drömmen är ingalunda bara en dröm för naiva och saliga fånar. Den romantiska drömmen är en motor som underhålls vid varje träningspass nere på Strandvallen, varje vaken timma hos alla de passionerade hjärtan som tillsammans ÄR MJÄLLBY.

/ Marcus Birro.

Stort tack till Hanöhus i Hällevik och Marching on Together för att ni gör projektet jag ÄR MJÄLLBY-möjligt.