Vem har tolkningsföreträde till en fotbollsklubb?

Vem definierar klubben? Vem eller vilka är den allra yttersta fronten för en klubb?

Givetvis är det styrelsen med ordförande och klubbchef. Också sportchefen och marknadsavdelningen är betydelsefulla instanser i en klubb. Men alla dessa människor (i Mjällbys fall erkänt suveränt duktiga och framgångsrika) är i grunden ödmjuka tjänare åt ett slags högre syfte. 

Men vem eller vad är detta högre syfte?

Från den lilla plats i världen som jag står på är supportrarna det högre syftet.

Jag minns när mitt älskade Roma först bestämde sig för att inte ge Totti något framtid i klubben efter att ha slutat spela, sedan dumpade Daniele De Rossi och till sist även skeppade Florenzi.

Jag satt i en livesändning på nätet och klippte sönder mina Roma-tröjor.

Kaxigt? Häftigt?

Nja.

Två månader senare satt jag i en nyköpt Roma-tröja och skrek mig hes framför teven ändå.

Supportrarna är de som står längst fram när det förlösande ösregnet kommer. Det är supportrarna som dör en bit inombords under de blytunga kvalspelen. Men det är också supportrarna som sliter upp gallret mot sitt hjärta och låter glädjen skölja rasp-gul och underbar när David Löfqvist krig-nickar in 3-2 i slutminuterna mot Helsingborg.

Det finns en slags solidarisk förlikning hos varje supporter. Man kommer inte undan. Det finns ingenstans att fly. Man är både bönhörd och förbannad för all framtid. Deb största förlikningen handlar om att man innerst vet att man kommer lida tusen gånger starkare än man någonsin kommer få njuta. 

Det är också när man innerst inne förstår att även lidandet är en slags njutning som man fast för alltid.

Efter rätt många samtal med människor i och runt Mjällby AIF är de slående att de flesta nämner matchen mot Prespa Birlik som den kanske största upplevelsen de haft. De var ju egentligen en fruktansvärd mardröms-match där en förlust hade betytt en total degradering från svensk elitfotboll för Mjällby. På något sätt öppnar den segern tusen framtida segrar och möjligheter och det är hisnande och vackert att så många Mjällby-supportrar fortfarande värdesätter det ”nästan-steget” rakt in i mörkret. Man lever med vinddraget från det allra svartaste havet nära och det är också, tror jag, en av anledningarna till att Mjällby är där man är idag.

Man slätar inte över sina sår. Man glömmer de inte. Såren blir ärr som blir medaljer.

Till helgen reser Mjällby till Södermalm för att möta Hammarby, ett lag som man faktiskt spelade ut hemma på Strandvallen i somras.

Nya minnen ska skapas. Hela tiden med vetskapen om att det vara är ett fingerknäpp mellan sorg och glädje, mellan mörker och ljus.

Det är också befriande att lära känna en klubb där det är så låga trösklar mellan de som sitter i styrelserummen och de som brinner för sitt lag på läktarna. Man står bredvid varandra, inte över eller under varandra.

Mjällby har, även organisatorisk, väldigt mycket att vara stolta över.

/Marcus Birro.