Jag tror vi behöver snacka lite mer om sportchef Hasse Larsson.

När jag var på Djurgårdens anläggning Kaknäs för Studio Allsvenskans räkning nyligen träffade jag Djurgårdens sportchef Bosse Andersson.

 Alla som någon gång haft glädjen att träffa Andersson, eller har sett mer än en minut av honom i valfri media, kan intyga att killen är ett vandrande och levande exempel på ledarskap av den gamla skolan. Han har sina rötter i den folkliga myllan.

”Birro! Ser att du är i Mjällby. Det gör du rätt i. Fin förening det där.”

Jag sade till honom, halv på skoj, halvt på allvar:

” Ogbo låter ni bli.”

Då log han lite. Sedan sade han, även han halvt på skoj, allt på allvar: 

”Sportchef Hasse Larsson vågar man inte göra affärer med. Han har mer än en räv bakom örat, den gode Larsson. 

Jag tycker väldigt mycket om honom. Hälsa honom det.”

Det där om rävarna vet jag ingenting om. När jag träffat honom har jag försökt få ihop bilden av den skrikande mannen i Mjällby-kläder en bit upp på läktaren och den timide, försynte, nästan blyge, ledaren jag mötte i ett avsnitt av jag ÄR MJÄLLBY-Podden.

Larsson har blivit mina barns favorit. Jag har berättat om hans innerliga och passionerade temperament och hur han lever upp och in sig när Mjällby spelar matcher och min son, som är tio år (och döpt till Totti) sade till mig för en tid sedan:

” Han verkar känna så väldigt mycket för Mjällby, pappa, och det är ju vad fotboll handlar om. Att man ska känna saker.”

Exakt så är det ju.

Hasse Larsson har så klart ett stort och brett kontaktnät men hans subtila förmåga att samtidigt tvingas inse Mjällbys ekonomiska förutsättningar och hitta spelare som inte bara kan bibehålla utan även vidareutveckla spel och idé, är det som imponerar mest hos mig. Att känna folk och ha tusen personer i sin telefonbok leder ingen nykomling till en säsong liknande den som Mjällby är på väg att göra.

Då handlar det om andra saker.

Heter man AIK kan man alltid ringa några samtal och sedan köpa in en Sotte från FCK eller lösa en Mikael Lustig och en Filip Rogic som kliver in och räddar kontraktet men den lyxen har inte Hasse Larsson.

Han är istället tvingad att se rakt igenom stålar och positioner och faktiskt hitta kvalité där det inte alltid är lika enkelt att hitta den.

Jag är imponerad över hans (och hela Mjällbys) förmåga att hitta rätt sorts spelare till rätt position vid rätt tidpunkt.

Att ryggraden i Mjällby 2020 utgörs av spelare från närområdet som även var med och krigade för klubben i Division 1 trodde jag var ett mirakel. 

Tills jag träffade Hasse Larsson och han, nästan i förbigående, konstaterade att vissa spelare har den där förmågan; ”att de växer med uppgiften.”

Han sade som om det var den enklaste saken i världen när det kanske är den svåraste saken i världen. Eller i fotbollen i alla fall.

Att växa med uppgiften är sannerligen något som Mjällby lyckats med den här säsongen.

Larsson själv kommer säkert tycka den här krönikan är alldeles för mycket. Det får jag ta. Jag hoppas ändå han känner den värme och den respekt som jag tror att många runt om i hela fotbolls-Sverige, inte bara på Listerlandet med omnejd, känner för honom.

För som Totti Birro uttrycker det: ” Fotboll handlar om att man ska känna saker.”

Få personer känner lika starkt för Mjällby AIF som Hasse Larsson.

/Marcus Birro