Jag tror vi behöver snacka lite mer om
sportchef Hasse Larsson.
När jag var på Djurgårdens anläggning
Kaknäs för Studio Allsvenskans räkning nyligen träffade jag Djurgårdens
sportchef Bosse Andersson.
Alla som någon gång haft glädjen
att träffa Andersson, eller har sett mer än en minut av honom i valfri media,
kan intyga att killen är ett vandrande och levande exempel på ledarskap av den
gamla skolan. Han har sina rötter i den folkliga myllan.
”Birro! Ser att du är i Mjällby. Det
gör du rätt i. Fin förening det där.”
Jag sade till honom, halv på skoj,
halvt på allvar:
” Ogbo låter ni bli.”
Då log han lite. Sedan sade han, även
han halvt på skoj, allt på allvar:
”Sportchef Hasse Larsson vågar man
inte göra affärer med. Han har mer än en räv bakom örat, den gode Larsson.
Jag tycker väldigt mycket om honom.
Hälsa honom det.”
Det där om rävarna vet jag ingenting
om. När jag träffat honom har jag försökt få ihop bilden av den skrikande
mannen i Mjällby-kläder en bit upp på läktaren och den timide, försynte, nästan
blyge, ledaren jag mötte i ett avsnitt av jag ÄR MJÄLLBY-Podden.
Larsson har blivit mina barns favorit.
Jag har berättat om hans innerliga och passionerade temperament och hur han
lever upp och in sig när Mjällby spelar matcher och min son, som är tio år (och
döpt till Totti) sade till mig för en tid sedan:
” Han verkar känna så väldigt mycket
för Mjällby, pappa, och det är ju vad fotboll handlar om. Att man ska känna
saker.”
Exakt så är det ju.
Hasse Larsson har så klart ett stort
och brett kontaktnät men hans subtila förmåga att samtidigt tvingas inse Mjällbys
ekonomiska förutsättningar och hitta spelare som inte bara kan bibehålla utan
även vidareutveckla spel och idé, är det som imponerar mest hos mig. Att känna
folk och ha tusen personer i sin telefonbok leder ingen nykomling till en
säsong liknande den som Mjällby är på väg att göra.
Då handlar det om andra saker.
Heter man AIK kan man alltid ringa
några samtal och sedan köpa in en Sotte från FCK eller lösa en Mikael Lustig
och en Filip Rogic som kliver in och räddar kontraktet men den lyxen har inte
Hasse Larsson.
Han är istället tvingad att se rakt
igenom stålar och positioner och faktiskt hitta kvalité där det inte alltid är
lika enkelt att hitta den.
Jag är imponerad över hans (och hela
Mjällbys) förmåga att hitta rätt sorts spelare till rätt position vid rätt
tidpunkt.
Att ryggraden i Mjällby 2020 utgörs av
spelare från närområdet som även var med och krigade för klubben i Division 1
trodde jag var ett mirakel.
Tills jag träffade Hasse Larsson och
han, nästan i förbigående, konstaterade att vissa spelare har den där förmågan;
”att de växer med uppgiften.”
Han sade som om det var den enklaste
saken i världen när det kanske är den svåraste saken i världen. Eller i
fotbollen i alla fall.
Att växa med uppgiften är sannerligen
något som Mjällby lyckats med den här säsongen.
Larsson själv kommer säkert tycka den
här krönikan är alldeles för mycket. Det får jag ta. Jag hoppas ändå han känner
den värme och den respekt som jag tror att många runt om i hela
fotbolls-Sverige, inte bara på Listerlandet med omnejd, känner för honom.
För som Totti Birro uttrycker det: ”
Fotboll handlar om att man ska känna saker.”
Få personer känner lika starkt för
Mjällby AIF som Hasse Larsson.
/Marcus Birro