I veckan kom Mjällby till Stockholm. 

Efter några besök nere på Listerlandet satte jag mig i bilen för en betydligt kortare tur och skruvade in min röda Skoda inne på parkeringen i det stora varuhuset i Solna som rymmer hotellet där spelarna bor.

Friends Arena ligger bara ett Ogbu-inkast därifrån. 

Det var min första match live sedan pandemin drog igång. För det första: Vilken otrolig glädje det är att se detta Mjällby springa ut på nationalarenan i Solna med blicken hos en kärleksarmé. Ingen rädsla. Ingen överdriven respekt. Bara en slags noggrann beslutsamhet i blicken.

Det andra som slår mig är vilken otrolig mängd energi som AIK kollektivt som lag ägnar åt att skrika på domaren vid varje situation, varje frispark, varje inkast, varje avblåsning. Jag tror inte jag har sett ett lag flaxa mer med armarna och skrika högt åt allt och ingenting. Med det sagt och skrivet. AIK är klasser bättre än i första matchen nere på Strandvallen men Mjällby gör det Mjällby gjort under hela säsongen; man försvarar sig med ett hypnotiskt lugn, med en suverän beslutsamhet och dessutom, och detta är nästan unikt för nykomlingar, man är omsorgsfull i sina omställningar.

Om det är något som kännetecknar Mjällby 2020 så är det just detta lugn och denna omsorg i detaljerna. Varje passning räknas. Varje löpmeter är av betydelse. Varje närkamp handlar om en poäng eller tre. Det är en fröjd att följa ett sådant lag.

I Sverige har den subtila och eleganta förmågan att spela försvarsspel drunknat i en nästan vulgär förkärlek för anfallsspel och målskytte.

För en kille som är uppväxt med Franco Baresi och Paolo Maldini, med Claudio Gentile och Alessandro Nesta är det en ren njutning av se Löfgren och de andra i Mjällbys backlinje ställa sina skor rätt i varenda duell match efter match. Och inte bara försvarslinjen. Det är HELA Mjällby som gör jobbet och man gör det varje gång, hela tiden.

Det är otroligt mäktigt att se.

AIK vinner till slut efter två hörnor som båda fick slås efter att tiden att ut. Enligt domarexpertis på plats var detta en rimlig ordning.

Låt nu inte detta gallfärgade och sura avslut störa bilden av ett vilt kämpande Mjällby AIF.

Efter matchen hör jag med mina kollegor i media och alla talar väl om MAIF, ställer nyfikna frågor, är kollektivt imponerade över den säsong som Lantz och spelarna gör i år.

Den tiden är förbi när Mjällby kom till Stockholm på nåder och lämnade med svansen mellan benen. Det här är ett lag som står upp som ett solfärgat lejon i varje duell, under varje minut av matchen.

Igår blev det också klart att jag skrivit på ett kontrakt med Mjällby över 2021. Jag är tacksam över förtroendet och kommer ge allt jag har för att hitta de bästa gästerna som kan beskriva Mjällby AIF i podcasten jag ÄR MJÄLLBY och jag kommer fortsätta försöka formulera mina känslor i krönikor som den här.

Tack för att ni låter mig få vara med på ett hörn och skildra ert hjärtas klubb.

/ Marcus Birro