Det är återigen fredag och återigen har Marcus Birro tagit fram sin bästa penna och skrivit en fredagskrönika. I dagens krönika skriver Marcus om hur viktigt det är att aldrig sluta prata och skriva om de människor som historiskt påverkat en fotbollsklubb.

I dagarna gick legendaren Agne Simonsson bort. Han har spelat för Real Madrid och gjort mål i en VM-final. Bland mycket annat. När han dog staplades en del tafatta men för all de välmenande ord på varandra, lite här och lite där. Ändå saknade jag det stora greppet, den timslånga dokumentären, den specialskrivna bilagan, panelsamtalen, de gamla vackra klippen från hans gärning.

I en tid när generationerna slits isär tror jag det är viktigare än någonsin att vi minns de som gått före. En fotbollsklubb ÄR sin historia. Det är den vi hedrar med vårt dagliga värv. Vi är här tack vare de som gått före.

En fotbollsspelare är i grunden en bärare av drömmar och som sådan tidlös.

Därför är det vår välsignade plikt att inte bara minnas våra hjältar på deras döddagar, utan alltid, varje dag, varje sekund av våra liv.

Vi bör bära deras slit i våra egna gener varenda dag av våra liv.

När Nils Liedholm gick bort stod jag inne på Stadio Olimpico i Rom. Det är bland det mäktigaste jag fått vara med om. Barn, som inte ens var födda när Il Barone ledde Roma till ligaguldet 1983, grät öppet tätt fastklamrade vid sina föräldrar, som grät de också. 

De visade i ord och handling den exakta innebörden av vad Nils Liedholm betytt i deras liv. Än idag kan människor i Rom falla i gråt av ren tacksamhet för vad människor de aldrig träffade kom att betyda. En hjälte är tidlös. En hjälte dör aldrig. Människor man minns och talar med värme om, kan aldrig dö.

Sverige är ett föregångsland i mycket men vår passiva ängslighet när det kommer till att minnas våra hjältar är tyvärr en stor, tyst och ödelagd skam.

Vad vi gör när vi ärar och minns våra hjältar och förebilder är inte att ställa dem på piedestal eller ägna oss avgudadyrkan. Det är att lyfta upp oss själva till oss själva. Det är att hedra och vårda vår egen förmåga till empati och det är en insikt om att de där människorna, även om det skedde i en tid när man såg fotboll på en tjock och knastrig svartvit teve, trots allt och ändå var bärare av drömmar också för oss som lever här och nu.

Det löper en solnedgång mellan oss och dem. Det är samma himmel. De finns en koppling mellan dem som VAR klubben innan vi föddes.

Så sluta aldrig hylla och tala om Bagarn, Chippen, Asper, Flemming, bröderna Andersson, Hasse Larsson om Ekenberg och alla de andra i Mjällby.

Håll historierna vid liv. Glöm aldrig att det var dem som bar ERA drömmar ut på Strandvallen och som sedan omsatte de där drömmarna till verklighet. 

Hedra, hylla och minns dem med värme och tillgivenhet. Det är att hedra och värna det djupt liggande mänskliga hos alla.

De som gått före är våra guider genom den passion, den sorg och den kärlek som är fotbollen. Att hedra dem, nämna dem, minnas dem är att hedra, benämna och minnas oss själva.

Låt oss aldrig glömma vilka de är som förmedlar våra drömmar ute på planen.

Nu, då och för alltid.

/Marcus Birro.