I Italien skrivs det sånger om slitvargarna på mittfältet.

Bland annat har världsmästaren från 1982, Gabriele Oriali fått en sång skriven till sig.

Ligabue heter artisten och han hyllar så klart inte bara krigaren som aldrig får några rubriker utan oss alla som på något sätt lever våra liv några meter utanför de stora strålkastarna. De flesta av oss var aldrig någon Zlatan när vi lirade fotboll. För egen del tog min fotbollskarriär slut under Pojk-SM 1987 när jag blev inbytt men direkt utvisad mot Elfsborg efter att ha bitit en motståndare i smalbenet. (Min ursäkt var att han sparkade ner mig).

Inte heller lever de flesta av oss ett ständigt omsusande liv på röda mattan eller i glamourens tecken.

Livet är rätt mycket tinad falukorv och snabbmakaroner en glåmig tisdagseftermiddag.

Oriali var den ”Gattuso-light” som förstörde motståndarnas uppspel, blev fälld i bisarra situationer (vilket bland annat ledde till 1-0 i VM-finalen 1982) och han stred och krigade i det tysta medan många andra i laget affischerade världen med sina efternamn.

Men livet byggs av en långsam eld, inte av hastigt uppflammande eldsvådor.

Jag minns att artisten Neil Young blev så bedrövad över att Nirvanas sångare Kort Cobain hade citerat honom i sitt avskedsbrev innan han tog livet av sig. ”It is better to burn out than to fade away.”

Det är det ju inte.

Vill vi brinna över tid måste vi skruva ner vår låga ibland, vi behöver ödmjuka oss inför oss själva och varandra. VI behöver tystna då och då, sänka garden, vända andra kinden till, lyssna istället för att tala.

Hela mitt eget uppdrag för Mjällby handlar ju om att klättra upp på de där strålkastarna och rikta dem mot alla de människor som får allting att blomstra men som sällan får de där käglorna av ljus riktade mot sig.

När man gör det får man själv stiga åt sidan. Och vilken nåd det varit för mig.

En klubb är som vilket annat samhälle som helst. Man bygger underifrån. Det största jobbet görs av de tysta männen och kvinnorna. Det är dags att låta de ta kliven ut ur skuggorna.

En klubb byggs nerifrån och upp. Jag älskar att människor på Listerlandet verkar uppskatta männen som ordnar gräsmattan efter hemmamatcherna lika mycket som man uppskattar David Löfqvists framspelningar eller Moses Ogbus avslut. Utan det ena fungerar inte det andra.

Jag tror aldrig jag träffat stoltare människor än ”Gubba-ligan.” De fick en del av mina 45-åriga polare att verka som lallande zombies när de briljerade i tanke och formuleringskonst när jag hade äran att samtala med två av dem i podcasten jag ÄR MJÄLLBY.

Att få vara handen som riktar ljuset mot dessa människor är en stor ära. Det handlar också om att berätta vilka det är som skruvar in i grundbultarna i hjärtat på en förening och som dessutom vecka efter vecka ser till att de sitter där de ska. Utan de här människorna rasar allting ihop.

Det är sannerligen på tiden att vi får höra deras röster, se deras ögon och lyssna till deras historier.

/Marcus Birro, stolt medarbetare.