Svensk fotboll kan vara rätt uselt tillåtande till spelare som faller utanför ramarna. Som det egna huvudet och de stormiga tankarna i det huvudet vore ett brott…

Vi har några exempel men de är inte många. Men ramarna har alltid varit den gräns som man varit tvungen att spränga för att utveckla spelet, passionen.

Ramarna (ofta klädda med taggigt stängsel) finns där för att förhindra den vackraste drömmen från att slå ut.

All utveckling härstammar från folk som såg gränsen, såg ramarna, men struntade i dem utan klev istället över. Inte för att de var burdusa slackers eller outbildade gangsters. (Även om det säkert förekommit människor som i brist på hyfs också gnager lister på andra människors uppställda ramar.)

Man behöver en murbräcka, en konstnär, en galning, ett vackert geni.

Människor med mörker, med ett komplicerat liv vid sidan av men ett Gudasänt liv på planen. Det är de människorna som skriver nya historier, på nya sätt för den nya klubben.

I förra krönikan skrev jag om Mjällbys engelsman Frank Worthington som knappt hann knyta fotbollsskorna mer än några gånger under de få månader han gästade Listerlandet och Mjällby men som under den tiden hann skapa en hel bank av klassiska berättelser som inte en enda egentligen rymdes mellan några ramar överhuvudtaget.

Även spelare som Tobias Grahn, ledare som Jörgen Martinsson, sportchefer som Hasse Larsson, spelare som David Löfquist och även andra spelare i årets trupp som faktiskt har det där lilla extra, det som inte riktigt går att tämja.

Det bor en Cassano i oss alla. Det bor en påtänd, tjattrande apa som vill sätta hela världen i brand för en varning, för en missad match mot Roma. Det bor en trollkarl i alla våra celler. Han sitter där men vi släpper sällan ut honom. Ibland hittar han ut själv, som när vår flickvän lämnar oss gråtande och skrikande med händerna på knäna, eller liggandes med ansiktet tryckt mot dörrmattan. 

Vi inser att hon kommer lämna oss vad vi än säger, vad vi än gör. Hur mycket vi än gråter. Hon kommer lämna oss lika bergfast som vår ungdom. Och ändå gråter vi. Just därför gråter vi. 

Cassano är som Christer Pettersson. Vi älskar att fascinerande titta på, att lite lätt besvärat följa sönderfallet på teve, men vi vägrar inse att vi är Christer Pettersson vi också. Vi behöver våra galningar för att inbilla oss att vi är normala. Men det är vi inte. Vi bär bara en annan mask. Vi är ett enda fingerknäpp från vår egen galenskap. 

Fatta hur glada Mjällby AIF också ska vara att de har en tränare som hela tiden känts som en surrad kanon på vilket halt däck som helst. Killen är en uppkäftig men innerlig representant för Mjällby på ett fullständigt oefterhärmligt sätt.

Mjällby ska vara glada att de inte är en klubb alla andra. Och att klubben rymmer spelare, även 2020, som inte är som alla andra.

Det är ingenting att vara rädda för.

Det är något att vara stolta över.

/Marcus Birro