Det finns något varsamt och sällsamt vackert i att inte förneka sina förluster, sina sorger, sina nederlag.
En sak som kännetecknar människorna i och runt Mjällby så är det en befriande och klarsynt inblick i det som gick snett, ett öppet fönster mot mörkret, förlusterna, sorgerna.
Allt i från tidigare ordföranden, nuvarande sportchefer, styrelse nu och då, sponsorer, via supportrar och ”gubb-ligan” så är det en bortdragen ridå, en varsam blick på allt det som inte gick som de hade tänkt. Dit hör hiskeliga nederlag i kvalspel upp och ner i seriesystemet, spelarvärvningar som gick snett, satsningar som inte höll och rädslor för att utplånas som elitklubb inför en avgörande enskild match nere i Malmö.
Jag tror man blir starkare som människa och fotbollsklubb om man vågar tala om det som är svårt att tala om. Just vid gränsen där man säger: ”det är nästan svårt att sätta ord på det” behöver man ta klivet och faktiskt stå i mörkret och låta exakt de svåra orden komma till en.
Man MÅSTE förhålla sig till det som svider, som skaver, som gör ont. För när man talar om det, när man skriver om det, när man lyckas formulera sig runt jobbigaste i ens liv och tillvaro, då händer något fantastiskt. Exakt i den sekunden som man lyckas formulera sig runt en svart och plågsam känsla så tappar den känslan en del av sin stigande kraft.
Just när man i ord formulerar sig kring en tung eller orättvis förlust så blir tyngden några gram lättare att bära. Det är som om orden och modet att formulera sig runt det jobbiga blir vingar som fästs på allt det tunga och lyfter en bit, som om själva erkännandet, kapitulationen inför det svåra, blir en glipa ljus som faller in i ett mörkt rum.
Nu kanske någon dristar sig till att säga: ”Men det är bara fotboll.” Då är man, med all respekt till de som tycker så, relativt okunniga i hjärtats anatomi. Det finns för oss som älskar fotboll knappast något som betyder mer för oss än hur det går för laget vi älskar. I mitt eget liv är de några av de absolut vackraste, och hemskaste, erfarenheterna fotbollsrelaterade.
Mjällby är inte bara ett tappert och grymt fotbollslag som överraskat många av de så kallade experterna det här året. Mjällby är själva grundbulten i tusentals människors liv. Mjällby är själva starten på allt.
Det är en stor nåd att få lyssna till alla de här människorna som modigt och öppet berättar om känslor av ödeläggelse och katastrof som ju är en del av det svarta tyget som finns insytt i Mjällbys segel. Men det är också det mörkret, och kunskapen om att det finns där, som gör att Mjällby seglar så vackert som Mjällby gör just nu.
/Marcus Birro
