Jag öppnar altandörren och känner doften av hav. Sandstranden ligger en vägslagen David Löfquist-frispark bort och jag tassar dit barfota och det känns som när jag var barn, när jag studsade plastbollen med handduken över axlarna, redo för ännu en dag på sandstranden och i vågornas svall.

Det är tidigt på morgonen och fortfarande stilla, men redan varmt. Jag springer rakt ner i vattnet och dyker i. Det är den ultimata starten på vilken dag som helst. Sedan står jag i morgonsolen och funderar lite på hur det ens är möjligt att det dröjde nästan 50 år innan jag upptäckte Hällevik, denna episka plats på jorden.

Det vilar något majestätiskt och nästan upphöjt över forna tiders danspalats. När man kikar in i den anrika gamla lokalen kan man höra sorlet från den gamla tiden när palatset fylldes kväll efter kväll av artister i toppklass, av sång, musik och nöjeslystna människor. Av glädje och kärlek.

Det är som om man fortfarande kan ana skuggorna av alla skratt, all musik, all glädje, all förväntan och alla möten som skett därinne från slutet av sextiotalet och nästan tjugo år framåt innan Mats Matsson sålde Hanöhus vidare.

Vilken yra och vilken glädje som rymts där inne.

Det tar inte många dagar i Hällevik för att förstå vilken oerhörd stark och viktig plats Hanöhus har för många människor i bygden. Det var en metropol på sin tid. Det är fortfarande en plats som är förknippad med en historia, med minnen och därmed är det ett slags flaggskepp för bygden.

När jag är på väg tillbaka till mitt rum för att byta om för en dag med inspelningar av jag ÄR MJÄLLBY-podcasten ringer Lasse Berghagen. Vi har precis skrivit kontrakt och inlett ett samarbete där jag ska skriva hans memoarer.

När jag säger var jag är någonstans vaknar något i Lasses röst.

- Hanöhus? Oj, därifrån har jag många fina minnen. Jag minns ägaren Mats där och hans pappa som bjöd på någon väldigt märklig sprit vid en efterfest och Barbro (Svensson) var ju också där och spelade, liksom många andra. Vi hade alltid väldigt roligt när vi var där. Hälsa Mats om du pratar med honom.

En annan lokal saga, en myt som står stolt över Listerlandet, är sagan om Frank Worthington, engelsmannen som enligt uppgift mötte Mjällbys representanter på Kastrup med en enda rak kommendering: ” Ta mig till en bar där jag kan få mig en öl.”

Om han kom i fransig mockajacka och boots?

Naturligtvis.

Worthington var dock inte bara en rocker. Han var en utmärkt fotbollsspelare som lirade för Leicester, Birmingham, Leeds, Sunderland och Southampton.

Och för Mjällby AIF då.

När han sent i livet fick frågan om vilken den bästa klubben är som han spelat för svarade han:

” Hanöhus Night Club I Hällevik.”

Så byggs en myt.

Han stannade bara i två månader och stänkte fyra mål på tio matcher. Men hans ande lever kvar. Hans historier dör aldrig. Som man älskar människor som vägrar rätta in sig i andras led. Men som ändå hela tiden bibehåller glimten i ögat och kärleken till sina medmänniskor.

Numera drivs delar av Hanöhus av en driven man som heter Håkan och han verkar genuint och väl insatt i historien utan att för den sakens skull tappa blicken framåt. Hans kärlek till Listerlandet är på riktigt och de tror jag är viktigt.

Tiderna förändras och det finns egentligen ingen sorg i det. Inte så länge vi kan lägga örat mot de människor som var med på den där tiden och verkligen lyssna till deras berättelser och historier. Så länge vi har människor som minns och kan berätta och vi är villiga att lyssna kan vi förankra vår vardag i det historiska och på det sättet ha blicken klart riktad framåt.

/Marcus Birro