Jag öppnar altandörren och känner doften av hav. Sandstranden ligger en vägslagen David Löfquist-frispark bort och
jag tassar dit barfota och det känns som när jag var barn, när jag studsade
plastbollen med handduken över axlarna, redo för ännu en dag på sandstranden
och i vågornas svall.
Det är tidigt på morgonen och fortfarande stilla, men redan
varmt. Jag springer rakt ner i vattnet och dyker i. Det är den ultimata starten
på vilken dag som helst. Sedan står jag i morgonsolen och funderar lite på hur det ens är
möjligt att det dröjde nästan 50 år innan jag upptäckte Hällevik, denna episka
plats på jorden.
Det vilar något majestätiskt och nästan upphöjt över forna
tiders danspalats. När man kikar in i den anrika gamla lokalen kan man höra
sorlet från den gamla tiden när palatset fylldes kväll efter kväll av artister
i toppklass, av sång, musik och nöjeslystna människor. Av glädje och kärlek.
Det är som om man fortfarande kan ana skuggorna av alla skratt,
all musik, all glädje, all förväntan och alla möten som skett därinne från
slutet av sextiotalet och nästan tjugo år framåt innan Mats Matsson sålde
Hanöhus vidare.
Vilken yra och vilken glädje som rymts där inne.
Det tar inte många dagar i Hällevik för att förstå vilken
oerhörd stark och viktig plats Hanöhus har för många människor i bygden. Det var
en metropol på sin tid. Det är fortfarande en plats som är förknippad med en
historia, med minnen och därmed är det ett slags flaggskepp för bygden.
När jag är på väg tillbaka till mitt rum för att byta om för en
dag med inspelningar av jag ÄR MJÄLLBY-podcasten ringer Lasse Berghagen. Vi har
precis skrivit kontrakt och inlett ett samarbete där jag ska skriva hans
memoarer.
När jag säger var jag är någonstans vaknar något i Lasses röst.
- Hanöhus? Oj,
därifrån har jag många fina minnen. Jag minns ägaren Mats där och hans
pappa som bjöd på någon väldigt märklig sprit vid en efterfest och Barbro
(Svensson) var ju också där och spelade, liksom många andra. Vi hade
alltid väldigt roligt när vi var där. Hälsa Mats om du pratar med honom.
En annan lokal saga, en myt som står stolt över Listerlandet, är
sagan om Frank Worthington, engelsmannen som enligt uppgift mötte Mjällbys
representanter på Kastrup med en enda rak kommendering: ” Ta mig till en bar
där jag kan få mig en öl.”
Om han kom i fransig mockajacka och boots?
Naturligtvis.
Worthington var dock inte bara en rocker. Han var en utmärkt
fotbollsspelare som lirade för Leicester, Birmingham, Leeds, Sunderland och
Southampton.
Och för Mjällby AIF då.
När han sent i livet fick frågan om vilken den bästa klubben är
som han spelat för svarade han:
” Hanöhus Night Club I Hällevik.”
Så byggs en myt.
Han stannade bara i två månader och stänkte fyra mål på tio
matcher. Men hans ande lever kvar. Hans historier dör aldrig. Som man älskar människor som vägrar rätta in sig i andras led.
Men som ändå hela tiden bibehåller glimten i ögat och kärleken till sina
medmänniskor.
Numera drivs delar av Hanöhus av en driven man som heter Håkan
och han verkar genuint och väl insatt i historien utan att för den sakens skull
tappa blicken framåt. Hans kärlek till Listerlandet är på riktigt och de tror
jag är viktigt.
Tiderna förändras och det finns egentligen ingen sorg i det.
Inte så länge vi kan lägga örat mot de människor som var med på den där tiden
och verkligen lyssna till deras berättelser och historier. Så länge vi har
människor som minns och kan berätta och vi är villiga att lyssna kan vi
förankra vår vardag i det historiska och på det sättet ha blicken klart riktad
framåt.
/Marcus Birro