Ibland låter det som inte sägs lika starkt som det man skriker. Det beror lite på vad man väljer att lyssna efter…

En fotbollsmatch avgörs naturligtvis via tjugotvå fysiskt starka män som är beredda att löpa hysteriskt många meter för att vinna sin närkamp, vinna sin duell och till sist även vinna matchen.Men den verkliga fotbollsmatchen spelas alltid på två andra ställen än bara på planen. Den ena platsen är hjärtat. Det är där passionen, kärleken, lusten och sorgen snickrar på sitt brofäste. Allt det där löper sedan hela vägen in i huvudet som är den andra sambandscentralen när det gäller fotboll.

Den mentala biten av fotbollsträning är en relevant ny och modern upptäckt. Utvecklingen inom område går snabbt just nu.

Jag minns när gamle tränaren Sven-Agne Larsson i direktsänd teve fick en lång, snårig utläggning som till sist mynnades ut i den här slagkraftiga frågan: ” Och hur ska ni, i skenet av allt detta jag just sagt, vinna matchen?” Sven-Agne Larsson log och sade: ” Vi ska göra ett mål mer än motståndaren.”

Jag är en tillräckligt naiv romantiker för att älska kaxigheten i det svaret men jag är, och blir bara allt mer intresserad, av det psykologiska spelet fotboll. Det är så oändligt mycket som avgörs i huvudet på folk. Det är just denna egenskap som gör att en grupp kan bli starkare än de olika delarna var för sig. Alltså bryter den teorin med all känd matematik och logik. För i fotbollens fantastiska värld blir inte 3+3=6. Det kan lika gärna bli 11.

När Italien vann VM-guld 2006 hade man inte det bästa laget i turneringen, långt därifrån. Men man hade ett yttre motstånd (hela världens avsy efter en uppdagad korruptionsskandal) och man hade även det kollektiva psyket att omvandla motståndet till sin egen fördel. 

Man lyckades skapa ett kollektiv som var starkare än de olika komponenter var för sig. 

När jag ser Mjällby spela fotboll 2020 ser jag många saker. Framförallt ser jag spelare som är villiga att underordna sig. Och då menar jag inte bara tränaren, spelsystemet eller kollektivet. Utan man underordnar sig tröjan, historien och klubbmärket.

Mjällby befinner sig på en plats i näringskedjan där man inte har råd att ha någon för stora pengar som egentligen tycker att Mjällby är för litet eller som ser Mjällby som en station på vägen.

Många gånger har jag hört sportchef Hasse Larsson säga detta: ” Vi vill bara ha spelare som vill spela för Mjällby.” Det är en kort, konkret och väldig centralt formulerad mening eftersom den i verkligheten betyder att alla kommer springa när de inte orkar springa, att de kommer orka för klubbmärket, för färgerna, för supportrarna. De som är i Mjällby är där för Mjällby och inte bara för att lansera en dröm bortanför Listerlandet. De är där för att de lever mitt i stoltheten, mitt i drömmen.

Det är ju också så, och det tror jag alla begriper, att duktiga spelare inte kommer kunna stanna i Mjällby för all framtid. Om de är grymma, unga och gör det bra så kommer lag och ligor rycka i dem. Men har de då krigat för märket på tröjan och för bygden, för solen som går ner i havet bakom Strandvallen, för allt det som är helt unikt med just Mjällby, om de har förstått stoltheten och det vackra i att representera Mjällby så tjänar ju alla på att de varit lyhörda och dedikerade.

Alla drömmer. Vi har alla någon gång suttit med blicken mot stjärnorna och hoppats på att någon av de där stjärnorna ska lossa från sitt fäste och falla ner mot oss, rakt ner i vår utsträckta hand.

Min egen ringa erfarenhet av att drömma, hoppas, längta är att när jag väl började gräva där jag står, när jag stannade kvar och visade mig lojal och kärleksfull, när jag fortsatte att arbeta hårt, hårdare än någonsin, utan att hela tiden sticka upp huvudet ur gropen för att få beröm, när jag hade arbetet kärleksfullt och konsekvent tillräckligt länge, då kom också där stjärnan och lade sig i min hand.

Och ofta, nästan alltid, var platsen jag stod på just den där stjärnan. Jag hade längtat efter det jag arbetat mig fram till.

Att se det här laget älska sin plats på jorden, älska sin matchtröja, älska sitt sammanhang, sin historia och sin identitet är inte bara vackert och naivt romantiskt. Det är också en säker väg till framgång.

/Marcus Birro