Ibland låter det som inte sägs
lika starkt som det man skriker. Det beror lite på vad man väljer att lyssna
efter…
En fotbollsmatch avgörs naturligtvis
via tjugotvå fysiskt starka män som är beredda att löpa hysteriskt många meter
för att vinna sin närkamp, vinna sin duell och till sist även vinna matchen.Men den verkliga fotbollsmatchen
spelas alltid på två andra ställen än bara på planen. Den ena platsen är hjärtat. Det
är där passionen, kärleken, lusten och sorgen snickrar på sitt brofäste. Allt
det där löper sedan hela vägen in i huvudet som är den andra sambandscentralen
när det gäller fotboll.
Den mentala biten av
fotbollsträning är en relevant ny och modern upptäckt. Utvecklingen inom område
går snabbt just nu.
Jag minns när gamle tränaren
Sven-Agne Larsson i direktsänd teve fick en lång, snårig utläggning som till
sist mynnades ut i den här slagkraftiga frågan: ” Och hur ska ni, i skenet av
allt detta jag just sagt, vinna matchen?” Sven-Agne Larsson log och sade: ”
Vi ska göra ett mål mer än motståndaren.”
Jag är en tillräckligt naiv
romantiker för att älska kaxigheten i det svaret men jag är, och blir bara allt
mer intresserad, av det psykologiska spelet fotboll. Det är så oändligt mycket
som avgörs i huvudet på folk. Det är just denna egenskap som gör att en grupp
kan bli starkare än de olika delarna var för sig. Alltså bryter den teorin med
all känd matematik och logik. För i fotbollens fantastiska värld blir inte
3+3=6. Det kan lika gärna bli 11.
När Italien vann VM-guld 2006
hade man inte det bästa laget i turneringen, långt därifrån. Men man hade ett
yttre motstånd (hela världens avsy efter en uppdagad korruptionsskandal) och
man hade även det kollektiva psyket att omvandla motståndet till sin egen
fördel.
Man lyckades skapa ett kollektiv
som var starkare än de olika komponenter var för sig.
När jag ser Mjällby spela fotboll
2020 ser jag många saker. Framförallt ser jag spelare som är villiga att
underordna sig. Och då menar jag inte bara tränaren, spelsystemet eller
kollektivet. Utan man underordnar sig tröjan, historien och klubbmärket.
Mjällby befinner sig på en plats
i näringskedjan där man inte har råd att ha någon för stora pengar som
egentligen tycker att Mjällby är för litet eller som ser Mjällby som en station
på vägen.
Många gånger har jag hört sportchef Hasse
Larsson säga detta: ” Vi vill bara ha spelare som vill spela för Mjällby.” Det är en kort, konkret och
väldig centralt formulerad mening eftersom den i verkligheten betyder att alla
kommer springa när de inte orkar springa, att de kommer orka för klubbmärket,
för färgerna, för supportrarna. De som är i Mjällby är där för Mjällby och inte
bara för att lansera en dröm bortanför Listerlandet. De är där för att de lever
mitt i stoltheten, mitt i drömmen.
Det är ju också så, och det tror
jag alla begriper, att duktiga spelare inte kommer kunna stanna i Mjällby för
all framtid. Om de är grymma, unga och gör det bra så kommer lag och ligor
rycka i dem. Men har de då krigat för märket på tröjan och för bygden, för
solen som går ner i havet bakom Strandvallen, för allt det som är helt unikt
med just Mjällby, om de har förstått stoltheten och det vackra i att
representera Mjällby så tjänar ju alla på att de varit lyhörda och dedikerade.
Alla drömmer. Vi har alla någon
gång suttit med blicken mot stjärnorna och hoppats på att någon av de där
stjärnorna ska lossa från sitt fäste och falla ner mot oss, rakt ner i vår
utsträckta hand.
Min egen ringa erfarenhet av att
drömma, hoppas, längta är att när jag väl började gräva där jag står, när jag
stannade kvar och visade mig lojal och kärleksfull, när jag fortsatte att
arbeta hårt, hårdare än någonsin, utan att hela tiden sticka upp huvudet ur
gropen för att få beröm, när jag hade arbetet kärleksfullt och konsekvent
tillräckligt länge, då kom också där stjärnan och lade sig i min hand.
Och ofta, nästan alltid, var
platsen jag stod på just den där stjärnan. Jag hade längtat efter det jag
arbetat mig fram till.
Att se det här laget älska sin
plats på jorden, älska sin matchtröja, älska sitt sammanhang, sin historia och
sin identitet är inte bara vackert och naivt romantiskt. Det är också en säker
väg till framgång.
/Marcus Birro