Jag fick frågan av en journalist nyligen: ” Om du bara får använda ett ord att sammanfatta dina intryck av Mjällby AIF, vilket ord skulle du välja då?”

Givetvis börjar jag fundera ut långa haranger om det uppenbart orimliga och omöjliga i att formulera alla intryck i ett enda ord men så kom det till mig, som en varsam och vacker fågel som glidflyger in mot ett solvarmt tak.

”Stolthet” svarade jag.

Alla människor jag talat med i och runt klubben kännetecknas på ett eller annat sätt av stolthet. Och det är en gemensam stolthet, all värme, all kärlek och all omtanke riktas unisont mot klubben i deras hjärtan.

En annan sak som skiljer ut Mjällby från andra klubbar är att den där stoltheten känns så befriande lite hierarkisk. Den känns solidarisk. 

Alla jag talar med eller möter berättar om tidiga minnen från räcket på Strandvallen, om alla timmar de kokat kaffe eller vikt tröjor, om gentlemännen som samlas och lagar planen efter match eller om den otroliga damligan som ordnat med allting på matchdagar genom alla år och om allt det ideala arbete som ligger som en guldskimrande, ovärderlig grund för hela klubben.

Människor är stolta över sin bygd, sin ort, sin historia och sin arena. Tidigare styrelsemedlem Frank Arnesson gästade mig i podcasten jag ÄR MJÄLLBY i veckan och han tryckte också på något intressant, nämligen att det gäller att se ALLA i alla sammanhang. 

”Även nu, när många fler snackar om oss och vi ligger i Allsvenskan handlar det om att se också de små sponsorerna. Det är de som bygger oss i alla väder. De är ovärderliga”, sade Frank.

Vad är det, om inte stolthet?

En annan sak är hur ömt man vårdar sin slitstarka historia. Man talar med värme  (och viss skräck, det måste medges) om tiden i Division 1 och hur man firade segern mot Prespa Birlik som hade man vunnit SM-guld när matchen betydde att man stannade kvar i Division 1. 

Den respekten för sina rådande villkor och omständigheter är ovärderlig. Den respekten kan bära långt när man sedan klättrar i seriesystemet. Den respekten för sin egen historia stämmer till eftertanke och värdighet också när man besegrar Hammarby i Allsvenskan.

Att minnas sin historia handlar inte bara om nostalgi. Att tala om den, att vårda den, att lyssna till människor som upplevt den, är delvis vad som kännetecknar en fotbollsklubb. En klubb ÄR sin historia. Det är först när man vet varifrån man kommer och aldrig glömmer allt det ljusa och mörka som är en del av en, som man kan vrida på sig lite och rikta blicken framåt, mot nya segrar, nya äventyr och nya minnen.

/M. Birro