Fredag och helgen på ingång. Då passar det utmärkt med en ny Birro-krönika som spetsar ner värmande ord om Listerlandets landslag och om en särskild person som betytt mycket för ungdomslagens uppbyggnad i Mjällby AIF. En man som fick grabbarna att verkligen tro på sig själva.

När jag skriver detta drar ett dundrande åskväder över hustaken. Regnet sköljer ner över fönstren. Det är snart höst fast det känns som om sommaren inte ens kommit än.

Men tiden går. Nu skriver vi månadsskiftet juli/augusti och Mjällby AIF parkerar på en vacker nionde plats så här långt i årets Allsvenska.

Det är lite rörande med vilken ständigt återkommande och lismande iver som så många velat avskriva Mjällby AIF. Mjällby har varit som en vacker bålgeting som vägrat surra ut genom det vidöppna fönstret. Många har stått där och viftat. Men Mjällby flyger som Mjällby vill.

Mjällby har blivit avskrivna, uträknade och avförda massor av gånger. Men om det är något som kännetecknar Mjällby AIF så är det förmågan att likt solen stiga upp varje morgon, oavsett omständigheter. Om det är något som på djupet definierar Mjällby AIF så är det den där kollektiva och enskilda förmågan att vägra låta mörkret och nederlagen få sista ordet.

För det kommer alltid en ny dag.

I veckans avsnitt av podcasten jag ÄR MJÄLLBY möter jag Stig Bertil Svensson som kom in i klubben för över trettio år sedan. Sedan var han med om att bygga Mjällby (bland annat) genom sitt dedikerade arbete med ungdomslagen. 

Förutom att mötas av en suveränt stark personlighet (som dessutom bar solglasögon inomhus vilket hedrar honom)  så var det helt otroligt att lyssna till hans närmast revolutionära tankegångar runt hur man bygger starka fotbollslag. 

Han deklarerade redan tidigt 90-tal vad elitklubbarna pratar om som nyheter 2020…

Han var före sin tid den, den gode Stickan Svensson…

Efter vårt möte lämnade han kvar en del papper från sitt långa liv i fotbollens tjänst. 

Jag älskar vad han skrivit intill tidningens brådskande rubriker om att Mjällby är slut, Mjällby är förbi, Mjällby finns inte längre. Under de kolsvarta krigsrubriker i tidningen, som handlar om att sista kapitlet om Mjällby definitivt har kommit, skriver Stickan Svensson: ” Tro på er själva. Detta måste ju vara världens tändmedel. Ser er som vinnare redan nu.”

Det räckte inte den gången, Mjällby åkte ur. 

Men Stickan fick rätt ändå. För Mjällby kom tillbaks. Och det är DETTA som är grejen! Mjällby kommer ALLTID tillbaka. Varje gång.

Och det är nog detta som är Listerlandets Landslags vackraste sång: Mjällby kommer alltid tillbaka.

När man vaknar tidigt en sylvass sommarmorgon och svänger in vid Listermacken för att tanka lite bensin och köpa sig en frukostmacka blir man bemött som om man alltid bott där, som om man var en av dem. 

Kvinnan som jobbar känner inte igen mig, hon är bara trevlig för att det är en vacker morgon och jag kanske är hennes första kund. Jag har storstadens plågsamma puls i kroppen och tror att jag har bråttom iväg men när jag tänker efter så slår det mig att jag inte har särskilt bråttom i väg alls.

Så jag köper en smörgås och en kopp kaffe och blir ståendes inne på macken och talar med kvinnan som jobbar där en stund innan bilen rullar igenom de här fälten, de där åkrarna och rakt in i den där solen som får fälten att glöda, som får skogen en bit bort att rulla som ett grönt hav.

Mjällby har inte gjort den magnifika bedriften att klättra upp genom seriesystemet bara en gång. Man har gjort det gång på gång. 

Varje gång som någon börjat sjunga svanesången har tusen andra ryckt ut och börjat arbeta. Alltså har mörkret inte segrat. Alltså har kärleken gjort det.

Det är lätt för mig, och för egentligen alla människor tror jag, att hämta styrka i Mjällbys historia. Det kommer tillfällen i varje människas liv när mörkret känns som ett verkligt hot, när omständigheter och livsval blir en vit benig hand som vill dra en rakt ner i den gurglande brunnen och ner till den där förbannade clownen som bor i avloppssystemen där nere...

 Men vi möter kanske någon (ibland till och med oss själva) som ser oss i ögonen och därmed rakt igenom alla lager av rädslor och då inser vi att mörkret alltid går att övervinna. Och det är då det vänder!

Jag har personligt lärt mig så oändligt mycket bara av att läsa om alla de människor som ryckte ut som livräddare när Mjällby sjönk genom jorden. De är Listerlandets hjältar. Listerlandets verkliga fanbärare.

Stickan fick rätt. De kraxade domedags-kråkorna fick fel. Mjällby reste sig och kom tillbaka.

Senast i nutid när man tog kliv från Division 1, via Superettan till Allsvenskan.

Räkna aldrig, aldrig ut Mjällby AIF.

/Marcus Birro