Vi tänker oss scenen så här; du hör någon tuta utanför ditt fönster. När du tittar ut ser du en mikroskopisk röd Skoda och en poet som vinkar glatt bakom ratten. Han ber dig komma ut. Hans bil är inte mycket till bil, när man varvar upp den i 120 för att köra om en lastbil är det som att befinna sig i ett stormigt akvarium.

Men det är, som Lundell sjunger; ” fyra hjul som snurrar.”

Du kanske tänker, ”Räcker det åt poeten, räcker det åt mig också.”

Du har bott hela ditt liv på Listerlandet och har börjat bli blind för det som ligger vid dina fötter.

”Vadå Hällevik…Du skulle se den här håla i januari.”

Poeten svarar glatt: ” Även Rom är grått i januari men nu är det juli och vi har ett smycke till svensk landsända att upptäcka. Följ med nu. ”

Så du brygger starkt kaffe och häller upp i termos och sätter dig bredvid poeten.

” Jag vet, säger poeten, att detta inte är mycket till bil men kan ta oss till skönheten du vant dig vid och blivit blind för.

Jag trodde jag kunde det mesta i Sverige. Jag har sett i stort sett varenda stad, jag har vunnit På Spåret, jag har tillbringat tusentals timmar på stillastående tåg i böljande rapsfält och har läst mina stackars dikter på de flesta av biblioteken i hela Sverige,

Men ändå har jag missat Listerlandet! Tills nu. För herregud vad jag inte missar Listerlandet längre!

Landskapet påminner mycket om min barndoms somrar i norra Italien. Fälten, den låga solen, de små, slingriga vägarna, människorna intill vägen utanför sina hus på sina flätade korgstolar. Men också ljuset, kvällen som kommer som en vän, den där sällsamma, salta vinden som går i håret och i upphängda badshorts nere vid vattnet.

Havet som har den sällsynt eviga egenskapen att det talar samma språk vart man är möter det, vågornas sång upp mot stranden är lika njutbar i Hällevik som på italienska rivieran.

Det finns en slags frid på Listerlandet som talar varsamt rakt igenom mina lager av stress.  I Nogersund är det som äntligen hinna ikapp sig själv, som om alla lager av uppstressad viktighet rasar av som gammal mjäll. En färja kommer in och skummar det azurblå vattnet, människor på träbänkarna utanför krogarna vill snacka fotboll, solen slösar med sitt guld från en blå himmel och strax bakom fiskeläget, några meter nedanför stenröset, ligga det stora havet som en blick från en Gud man knappt behöver tro på för att kunna känna i sitt hjärta.

Det handlar inte bara om att det är vackert. Det är mer än vackert. Det handlar om att man är stöpt i samma tonart som omgivningen.

Vad är det jag känner?

Kanske en slags hemkomst. Kanske är det en varsam beskrivning om att det finns en plats i Sverige där en själ som min kan få komma till ro.

På kvällen tar jag sedan en löprunda rakt igenom en skog där hästarna betar i hagen strax intill och efteråt pilar jag ner i det klara vattnet och allt för min blick är blått och hoppfullt.

Vi är några stycken som ibland kan ha svårt att erkänna att vi är lyckliga. Men på Listerlandet är jag lycklig. Jag hittar till mig själv och jag tycker till och med om mig själv här. Det är fint.

När vi är ändå inne på lycka… Vilken förvriden och plågsam version av kärleken till laget är för de flesta av oss. I går överallt på sociala medier kunde jag se stolta Mjällby-supportrar hissa sina solgula flaggor intill sina hus. De såg ut som extra solar mot den klarblå himlen. Mjällby AIF är mer än ett allsvensk lag från Blekinge. Mjällby är Listerlandets Landslag. Man känner den stoltheten vart man går, vart man åker. Från de solblekta flaggorna vid brevlådorna intill grusvägarna, till badhanddukarna som läggs ut på den fina sandstranden nere vid havet i Hällevik.

Mjällby är lika mycket ett tillstånd, en kärlek, en beröring som det är ett fotbollslag.

Men mellan varven glömmer vi att kärleken till laget också är en ständig källa till lidande. Vi hissar vår stolta flagga i kärleksfull övertygelse att vi kommer vinna. Sedan kan det ta en kvart av matchen och man inser att lidandet kommer vara kvällen ut. Att älska är att lida.

Eller som författaren Marcus Proust uttryckte saken: ” Den som älskar och den som njuter är aldrig samma människa.”

Det ligger en del i det.

Men kärleken till den där beröringen, kärleken till laget tar ingen hänsyn till lidandets estetik. Själen tar hänsyn så klart. Den kroknar under några dygn, böjer sin stolta hals och gräver ner sig i det svarta. Men då har man missat att den mesta kärleken till fotbollen och till laget man älskar också är kärleken till lidandet som konstform.

Lidandet är också en bra plats att starta sin framtid ifrån. Tryck ifrån med allt du har och lyft dig på de där vingarna igen.

Under mitt besök i Mjällby AIF slogs jag av två meningar som mötte mig både i skrift och i människors ögon. Nämligen: ”Vi gör det omöjliga möjligt” och ”Vi ger aldrig upp.”

Jag minns när en i ledningen av klubben sade det till mig. Jag hörde orden han sade, men jag såg exakt samma mening stråla i hans ögon. Att ge upp är något man skrapar upp efter hunden och lägger i papperskorgen. Att ge upp är något man kan läsa om i andra sammanhang. Att ge upp är ett främmande språk som ingen på Listerlandet ens vill lära sig.

Ett annat, begåvat sätt att säga samma sak, att MAIF aldrig ger upp, är Marcus Lantz som säger så här till BLT efter matchen mot Elfsborg:

”Vi ska tillbaka till grunderna igen. Tillbaka till det som gjorde oss bra när vi vann matcher. Vi kommer att börja träningen på B-planen och vi kommer att flytta runt spelarna likt koner tills försvarsspelet fungerar. Och skulle tiden i dagsljus inte räcka till så flyttar vi in på A-planen och tänder strålkastarna och kör till midnatt om det behövs.”

Nu krävs tydligt, stolt och kärleksfullt ledarskap, mod och en fast beslutsamhet att hårt arbete och en varsam men bestämd återgång till de grunder som byggde Mjällby tidigare under säsongen ligger fast. Och uppmaningen att aldrig ge upp gäller även alla er härdade supportrar. Inte heller ni får ge upp. Den här magiska, långa resan har bara börjat. Listerlandets landslag är er klubb, era drömmar, era ambassadörer. Stå med dem i med och motgång. Beblanda er med känslan av kärlek och med känslan av beslutsamhet. Blanda färgerna. Låt hjärtat bli gult och svart igen.

Varje ny dag är en ny dröm att tråckla ihop och fästa som en sol i hjärtat.

Nu kör vi.

Varje dag som ny, varje match som ett kvitto på att kärleken alltid är starkare än nederlaget.

/Marcus Birro

”jag ÄR MJÄLLBY" är ett projekt som gjorts möjligt genom vår fina samarbetepartner Hanöhus Hällevik. Det är svårt att hitta platser som har finare utsikt än Hanöhus. Det renoveras just nu till fina lägenheter, tills dessa är klara kan du boka stugor precis vid strandkanten i Hällevik. Dessa bokar du enklast HÄR”