Jag bröt faktiskt ihop en gång i den lilla staden Gubbio, i deras
domkyrka från 1200-talet.
Jag vet
inte om det var ett äkta nervsammanbrott eller ett resultatet av ett för hårt
drickande under en känslomässigt turbulent tid.
Jag
bodde i Italien då och skulle fylla 34 år senare samma sommar när jag i deras
vackra kyrka plötsligt kände hur jag började gråta och inte kunde sluta göra
det fast jag märkte att människor tittade på mig med bekymrad och uppriktigt
oroliga ansikten.
Jag
bestämde mig då för att sluta dricka och har varit nykter sedan dess. Hela mitt
liv vände efter det beslutet, efter den där dagen i den lilla staden Gubbio.
Det är
den mäktigaste resan jag gjort i mitt liv.
Vad har
då detta med Mjällby att göra undrar vän av ordning?
En del
ändå.
I
augusti i år fyller Mjällbys lagkapten David Löfquist just 34 år. Han har
dessutom hunnit med att spela ett antal fotbollsmatcher för just Gubbio i Serie
B.
Jag har
följt Löfquist på det där sättet som man följer spelare från andra klubbar som
lite kommer och går på den stormiga himlen som utgör svensk fotboll.
Utanför
Listerlandet har han kanske inte gjort så väldigt mycket väsen av sig men just
nu, denna blåsiga och märkliga sommar 2020 spelar han sitt livs bästa
fotboll.
Det är
som om han hunnit ikapp sig själv. Det är som tiden stått redo i över tio år på
just den här säsongen, som om tiden själv stått där med kaptensbindeln för
Mjällby i Allsvenskan 2020 och väntat på honom, visslat som ett barn, och trätt
bindeln på hans arm, sett in i hans ögon och sagt: ” Välkommen hit, David. Det
är 2020 och du kanske trodde att du nådde någon form av topp när du gick till
Parma och lånades ut till Gubbio 2012 eller när du landade i Malmö eller
spelade i Kina. Men det är nu du kommit hem på riktigt Det är nu som du ska
stråla som starkast.”
Det är
något visst med spelare som med en vacker och värdig historia bakom sig ändå
har sin vackraste tid här och nu och framför sig.
Det
vilar något väldigt försonat, stolt och värdigt över David Löfquist 2020. På
det, och andra, sätt är han den perfekta länken mellan det Mjällby han spelade
i under sina två tidigare sessioner och det Mjällby som just nu ligger femma i
Allsvenskan. För övrigt är det fel att tala om hans olika sessioner i Mjällby.
Löfquist
ÄR Mjällby. Han är alltid här. Han lämnade aldrig.
En
lagkapten är en fanbärare, en medmänniska som går före, som leder sitt lag, som
med eller utan stora ord kan diktera villkoren för klubben i alla sammanhang.
För en klubb som Mjällby är en sådan person kanske ännu viktigare än i en klubb
från någon av storstäderna. Lagkaptenen blir representanten för en hel bygd,
ett samhälle och också förvaltaren av en historia som han kan utan och innan
eftersom han levt i den hela sitt liv…
På det
sättet är lagkaptenen oändligt betydelsefull. I andra länder, exempelvis
Italien, är lagkaptenen exakt så viktig.
I
Sverige ser vi mer lagkaptenen som killen som singlar slant med domaren innan
avspark. Men lagkaptenen i ett lag som Mjällby är killen som varje morgon drar
upp jalusierna till Mjällby, till verkstaden, till världen på
Listerlandet.
Lagkapten
Löfquist är medmänniskan som med stolt blick vrider hela Sveriges blick till
den lilla vackra roten Hällevik och Strandvallen, en blick som säger: ” Vill ni
se exakt hur grymma och starka och kärleksfulla och skoningslösa och saliga och
underbara vi kan vara här ute? Kom och kolla på hur vi spelar fotboll. Kom och
kolla på vad Mjällby AIF EGENTLIGEN handlar om.”
Det är
vad Löfquist säger när han drar på sig kaptensbindeln.
Han är
en länk mellan det som varit och det som ska komma.
Mjällby
AIF kan skatta sig lyckliga som har en lagkapten som David Löfquist.
/Marcus
Birro