Jag bröt faktiskt ihop en gång i den lilla staden Gubbio, i deras domkyrka från 1200-talet. 

Jag vet inte om det var ett äkta nervsammanbrott eller ett resultatet av ett för hårt drickande under en känslomässigt turbulent tid. 

Jag bodde i Italien då och skulle fylla 34 år senare samma sommar när jag i deras vackra kyrka plötsligt kände hur jag började gråta och inte kunde sluta göra det fast jag märkte att människor tittade på mig med bekymrad och uppriktigt oroliga ansikten.

Jag bestämde mig då för att sluta dricka och har varit nykter sedan dess. Hela mitt liv vände efter det beslutet, efter den där dagen i den lilla staden Gubbio.

Det är den mäktigaste resan jag gjort i mitt liv.

Vad har då detta med Mjällby att göra undrar vän av ordning?

En del ändå.

I augusti i år fyller Mjällbys lagkapten David Löfquist just 34 år. Han har dessutom hunnit med att spela ett antal fotbollsmatcher för just Gubbio i Serie B. 

Jag har följt Löfquist på det där sättet som man följer spelare från andra klubbar som lite kommer och går på den stormiga himlen som utgör svensk fotboll.

Utanför Listerlandet har han kanske inte gjort så väldigt mycket väsen av sig men just nu, denna blåsiga och märkliga sommar 2020 spelar han sitt livs  bästa fotboll. 

Det är som om han hunnit ikapp sig själv. Det är som tiden stått redo i över tio år på just den här säsongen, som om tiden själv stått där med kaptensbindeln för Mjällby i Allsvenskan 2020 och väntat på honom, visslat som ett barn, och trätt bindeln på hans arm, sett in i hans ögon och sagt: ” Välkommen hit, David. Det är 2020 och du kanske trodde att du nådde någon form av topp när du gick till Parma och lånades ut till Gubbio 2012 eller när du landade i Malmö eller spelade i Kina. Men det är nu du kommit hem på riktigt Det är nu som du ska stråla som starkast.”

Det är något visst med spelare som med en vacker och värdig historia bakom sig ändå har sin vackraste tid här och nu och framför sig.

Det vilar något väldigt försonat, stolt och värdigt över David Löfquist 2020. På det, och andra, sätt är han den perfekta länken mellan det Mjällby han spelade i under sina två tidigare sessioner och det Mjällby som just nu ligger femma i Allsvenskan. För övrigt är det fel att tala om hans olika sessioner i Mjällby. 

Löfquist ÄR Mjällby. Han är alltid här. Han lämnade aldrig.

En lagkapten är en fanbärare, en medmänniska som går före, som leder sitt lag, som med eller utan stora ord kan diktera villkoren för klubben i alla sammanhang. För en klubb som Mjällby är en sådan person kanske ännu viktigare än i en klubb från någon av storstäderna. Lagkaptenen blir representanten för en hel bygd, ett samhälle och också förvaltaren av en historia som han kan utan och innan eftersom han levt i den hela sitt liv…

På det sättet är lagkaptenen oändligt betydelsefull. I andra länder, exempelvis Italien, är lagkaptenen exakt så viktig. 

I Sverige ser vi mer lagkaptenen som killen som singlar slant med domaren innan avspark. Men lagkaptenen i ett lag som Mjällby är killen som varje morgon drar upp jalusierna till Mjällby, till verkstaden, till världen på Listerlandet. 

Lagkapten Löfquist är medmänniskan som med stolt blick vrider hela Sveriges blick till den lilla vackra roten Hällevik och Strandvallen, en blick som säger: ” Vill ni se exakt hur grymma och starka och kärleksfulla och skoningslösa och saliga och underbara vi kan vara här ute? Kom och kolla på hur vi spelar fotboll. Kom och kolla på vad Mjällby AIF EGENTLIGEN handlar om.”

Det är vad Löfquist säger när han drar på sig kaptensbindeln.

Han är en länk mellan det som varit och det som ska komma.

Mjällby AIF kan skatta sig lyckliga som har en lagkapten som David Löfquist.

/Marcus Birro