Ibland glömmer man hur stort och avlångt Sverige är. Jag skulle uppträda med mina dikter i Jokkmokk en gång och hamnade i en mataffär där de hade en stor karta över de norra delarna av Sverige vid utgången. Jag bara stod och gapade. Det var så mycket Sverige kvar från Jokkmokk och upp till gränsen.

Blekinge ligger i andra änden. Listerlandet kan vara Sveriges hemligaste smultronställe. Hällevik är en skatt som ni lyckligt lottade som bor där lyckats dölja för resten av Sverige ända fram till nu. 

Det finns många ”Strandvägen” i Sverige. I Stockholm är den adressen mest känd för sina fashionabla och hysteriska dyra bostäder. Att ha Strandvägen i Stockholm som adress är något av det finaste man kan ha. Ändå skulle jag välja Hälleviks Strandvägen alla dagar i veckan.

För Strandvägen i Hällevik är något helt annat. Det är en perfekt Löfquist-doftande frispark från det blanka, egensinniga havet. Det är ett stråk, en gata, där det blommar tusen Mjällby-minnen ur varje kåk, varje trädgård, varje veranda.

När man blir guidad längs Strandvägen i Hällevik är det som att röra sig i världens vackraste Mjällby-museum.

Jag kommer  aldrig glömma den perfekta morgonen för någon vecka sedan när jag vaknade i Hällevik, i Staffans stuga, och gnuggade storstads-gruset ur ögonen och vacklade lite yrvaken ut på gruset framför huset. Solen låg på och jag hörde fåglarna sjunga. Då slog det mig att jag inte hört fåglarna sjunga på så nära håll en tidig morgon på många år. 

Jacob och Staffan hade dukat upp en suverän frukost på ett träbord längst ut på bryggan och det var som att sitta rakt på vattnet, som var stilla, värdigt, och glittrade i solen.

Vi talade om Mjällby AIF, och det unika i klubben, hur vackert det var, och om klassiska matcher som klubben spelat.

Jag kom då osökt att tänka på en av Mjällbys stora ikoniska spelare, Marcus Ekenberg.

Först måste jag dock nämna en helt annan (men ändå kanske ganska lik) spelare, nämligen Alessandro Del Piero. Kanske en av fotbollsvärldens vackraste eleganter. Del Piero var en av få som stannade kvar i Juventus när klubben efter skandalen 2006 flyttats ner i Serie B.

Den hösten, 2006, hade Del Piero just blivit världsmästare med Italien och flera av hans lagkamrater flyttade till Barcelona och Real Madrid.

Inte Del Piero.

Han stannade kvar och följde med Juventus (som även kallas Den Gamla Dame) ner i Serie B med den klassiska orden: ” En gentleman överger aldrig sin dam”.

Den sortens heder går inte att köpa. Den sortens värdighet är en bristvara i den moderna fotbollen. Den sortens stolthet kan inte ens tiden smutsa ner.

Jag älskar allt sådant.

För den hedern finns fortfarande kvar.

 Både i Juventus och i Mjällby.

Marcus Ekenberg har gjort över 450 matcher för Mjällby AIF. Han måste vara en av svensk fotbolls största doldisar. Trots att han också gjort 178 mål under två sessioner för Mjällby AIF. Sammanlagt tjugo år för samma klubb. Det är så stort att man borde resa en staty över karln nere vid vattnet intill Strandvägen.

I en intervju 2016 berättar han om sina egna finaste ögonblick. Han nämner avancemanget till Allsvenskan 2009, när Mjällby gick upp till Superettan 2005 och han själv gjorde fem mål när MAIF vann med 6-2 mot Husqvarna.

Och så givetvis när han fick ta emot priset som Årets Skyttekung 2009 på Fotbollsgalan.

Mjällby i finrummet. Det känns både helt naturligt och lite kantigt. Det är just det där kantiga som faller som en varsam sol in i det mesta som har med Mjällby att göra. 

Marcus Ekenberg nämner några stora händelser i sitt fotbollsliv men det vackraste mitt i allt detta är ju de övriga 453 matcherna, de där andra 172 målen. De som inte nämns. 

De som liksom vara gjordes, avhandlades, stökades av.

Eller?

Så klart inte.

Spelar man över 450 matcher och stänker 178 mål för samma lag så är det något alldeles speciellt och enastående med både klubben och spelaren i fråga.

Ekenberg gav sitt fotbollsliv åt Mjällby och Listerlandet. Han borde hedras både här och i resten av fotbolls-Sverige som en av de största lagi-konerna i modern tid.

/Marcus Birro