Efter min första dag i Hällevik sitter jag uppe sent i stugan jag fått låna. Solen går ner bakom bodarna och havet där borta. Jag är genuint lycklig och jag försöker lista ut varför. Jag har tillbringat en dag med Mjällby, besökt Strandvallen och träffat människor som arbetar i, runt och med klubben. 

Nu sitter jag på övervåningen i en stuga och hör det avlägsna sorlet från ett par som promenerar nere vid Strandvägen, hör skor mot grus och ett skratt som stiger som dagg ur gräset.

Jag har arbetat heltid med svensk fotboll i flera år nu. Jag har besökt de flesta allsvenska klubbar, både en och två gånger. Men detta går djupare. Även om fotbollen är viktig för mig så handlar det jag känner om mer än fotboll. 

Mjällby AIF är en karta över tusen skatter för en människa som gjort till sitt kall att lyssna till och sedan nedteckna historier.

Det är tusen intryck som rusar på näthinnan. En tanke saktar ner och slår sig till ro. Det är tanken på vad det är som definierar begreppet svensk fotboll? Är det ett derby i Stockholm? Är det livesändningar från Stockholm när Zlatan tränar med Hammarby? Är det Rosenberg och Malmö FF?

Ja, absolut. Visst är det. Men det är ingen risk att vi missar de berättelserna. De finns där. De skrivs, diktas och berättas överallt och om och om igen.

Jag minns när jag satt i den beiga, obekväma sjuttiotalssoffan hemma i Angered i Göteborg och såg fram emot Sportnytt. Detta var på den tiden när fotbollsbevakning handlade om fyra rader matchresultat  längst bak i morgontidningen.

På lördagarna hade Ingvar Oldsberg baxat in en farbror i flygiga mustascher i en telefonkiosk (!) och sedan snackade han och farbrodern om Nottingham Forest i en halvtimma. Sedan kom matchen. Minnet vill berätta att det alltid handlade om regntunga planer där män i för korta shorts (Henrik Rydström måste också ha kollat på de matcherna) sprang väldigt mycket och där det mesta kreativa spelet handlade om inlägg och nickar mot mål.

Jag minns att jag och farsan ofta satt och svor över att det alltid handlade om lagen från Stockholm i de där tre minuters-reportagen i teve på kvällarna. Svensk fotboll definierades alltid av de andra, de större, de starkaste. 

Det var och är en ganska osolidarisk blick på svensk fotboll. De stora lagens sagor har tusen berättare. De mindre lagens berättelser faller allt för ofta i glömska eller överlever kortare tid. 

När jag parkerar bilen nere vid Hanöhus på Listerlandet blir jag sittande och ser mig själv som barn komma springande över den heta sand på en strand i norra Italien. Det doftar hav. Få dofter kan sätta en människa i samklang med barnet inom sig som doften av hav. 

När jag kliver ur och ser Hanöhus-stugorna blomma ur sanden, när jag ser tallarna vid strandbrynet och när jag ser strålkastarna från Strandvallen resa sig som som stolta ben ovanför träden, och när jag hör vågorna rulla in mot stranden och ser molnen driva varsam över en blå himmel är det som att ha kastat av sig en kliande, varm kostym.

Min första gång på Listerlandet och det är som en hemkomst.

Till vad?

Till de fria vidderna? Till det solglittrande vattnet? Till bryggorna som skjuter ut som tungor i det stilla havet? 

Till allt det vackra?

Ja, absolut. Men det går djupare än så. För det är när jag sätter mig till bords med människorna runt Mjällby AIF som hemkomsten landar. 

Det är som att träffa människor man träffat förut. Det är som att komma till en tillställning man hade men tappade biljetten till. Det är som att närma sig ett sammanhang man var menad för men som man av olika anledningar helt tappat kartan till.

När jag lägger örat mot Mjällby AIF hör jag ett svagt, folkligt sorl av stolta röster som alla bär på något unikt. Nämligen en förklaringsmodell till varför en klubb som egentligen är alldeles för liten för den moderna fotbollen, en klubb som bara för några år sedan var nära att rasa rakt igenom hela skrovet som Alens frätande blod, nu spelar i den högsta serien och tar poäng med mersmak mot IFK Göteborg borta och är i semifinal i Svenska Cupen efter att på vägen ha slagit ut regerande svenska mästarna Djurgården. 

En sådan klubbs sorl behöver tolkas och höras. En sådan klubb förtjänar att få sin rättmätiga plats i ”svensk fotboll.”

För det finns ingenting som sitter i några väggar. Det är bara lata skribenter som använder det uttrycket. Det handlar istället om något mycket större och mer unikt, nämligen dedikerade och innerliga människors ihärdiga, solidariska och tålmodiga arbete. Människor som i sina hjärtan vägrade sluta tro, vägrade sluta brinna. Människor som rent bokstavligt givit sina liv åt Mjällby AIF.

Den historien måste få ord och vingar.

Många säger att Listerlandet ligger långt bort, i slutet av alla gator, att det är en lång och envis raksträcka från den stora vägen. Men det är bara att vända på det begreppet. Ställ dig med Hällevik i ryggen och du är plötsligt vid startpunkten av allting. Här börjar världen.

Det är Stockholm som ligger långt bort.

När kvällen kommer står jag barfota i vit sand och ser det klara vattnet skölja över mina fötter. I varje hus längs Strandvägen i Hällevik bor människor som rymmer tusen sagor om just den här bygden, just den här klubben, just det här sammanhanget.

De historierna vill jag vara med och berätta. Jag vill vara verktyget som tecknar ned alla de där drömmarna, alla de där märkliga upplevelserna, alla de där historierna om människor som bar mer än de egentligen borde orka med att bära, för att lyfta Mjällby AIF till fotbollens finrum. Och som heller inte lämnade Mjällby när svårigheterna satte in.

Svensk fotboll är historierna och människorna. De stora lagen har sina berättare. Nu vill jag vara med och berätta Mjällbys stolta historia, Mjällbys kamp, förluster och sorger, Mjällbys segrar och framtidsdrömmar. 

Att göra det omöjliga möjligt är ingen trollformel eller något odefinierbart.

Att göra det omöjliga möjligt är inga övernaturligt eller övermänskligt. Det är i själva själva definitionen av medmänsklighet. Nämligen att pantsätta sitt hjärta till ett sammanhang, en klubb, som är större och viktigare än allting annat. 

Klubben går alltid först. Det är som Daniele De Rossi sade om Roma: ” Roma var här innan mig. Roma kommer vara här efter mig, och det enda jag kan göra är att älska Roma medan jag är här.”

Den stolta kärleken är den samma i Rom som på Listerlandet. De där rösterna behöver höras. De sångerna ska inte sjungas tyst utan publik. De ska lyftas och återges. Det är vad jag hoppas kunna hjälpa till med.

/ Marcus Birro.

"jag ÄR MJÄLLBY" är ett projekt som gjorts möjligt genom vår fina samarbetepartner Hanöhus Hällevik. Det är svårt att hitta platser som har finare utsikt än Hanöhus. Det renoveras just nu till fina lägenheter, tills dessa är klara kan du boka stugor precis vid strandkanten i Hällevik. Dessa bokar du enklast HÄR